Jag tycker om små överraskningar. Som att få en nyårshälsning från Skogsrået, en vän jag inte träffat på flera år eftersom hon flyttat, och att nyårshälsningen innehåller en önskan om kärlek och ljus för min del samt kramar. Eller att prata om något som borde vara självklara insikter med Låtsasbrorsan över en kopp te och upptäcka att de ”svåra självklarheterna” kanske håller på att bli just självklara. Eller att under den tidiga långpromenaden igår lyssna på Nick Cave sjunga ”people just ain’t no good” och i stället för att känna vemodet sprida sig bli alldeles fnissig och höra mig själv tänka ”äsch, sluta vara så självmedlidande”. Eller, kanske den största av de små överraskningarna, att nyårshälsningen jag fick från Den Där Mannen inte slog mig tvärs över smalbenen utan faktiskt bara darrade till litegrann, strök över huden men inte lyckades borra sig in. Små överraskningar. Trevligt.

Det här året börjar med lugn och skratt. Jag har ingen aning om hur länge det håller i sig, men det är härligt så länge det gör det. Världen känns nära. Igår köpte jag biljetter för att åka över till Camus i slutet av nästa vecka och fira hennes födelsedag, dessutom pratade jag och Sociologen om att vi ska resa till Paris ett par dagar i mars när nybebisen har en pappaledig pappa. Vilket innebär att den önskan jag kände när jag var i Paris sist, att jag vill resa tillsammans med någon nästa gång, kommer att uppfyllas. Det är väl förmodligen så enkelt som att det är lättare att få sin önskan uppfylld om man vet vad det är man önskar sig.

Det här året ska jag önska mig kärlek och ljus. Och kramar.

Fram till dess stickar jag vidare. Handarbetsbacillen har drabbat mig.