Om bara en liten stund ska jag börja fixetrixa med hår och smink och allt det där som ska till för att leka fint galafolk ikväll, men inte riktigt än. Jag äter äppelknyten, dricker kaffe och lyssnar på vindspelet som Operagrannen har hängt upp på sin balkong. Det där melodiska klingandet, som en liten glittrande älvsläde.

Igår kväll när jag kom tillbaka kändes det… overkligt. Jag vet inte riktigt varför, men när jag klev av på min tunnelbanestation och drog den lilla kabinväskan efter mig mot rulltrapporna kändes alltihop främmande. Underligt, men det kändes plötsligt som att jag lämnat ett hem, inte åkt tillbaka till ett, och det fick mig att fnissande och skakande på huvudet tänka på alla de där människorna som påstår att vi levt och kommer att leva flera liv. Det är någonting med Oslo. Finingen myntade uttrycket ”skåpnorsk” om mig i fredags, och det skrattade både Systersjälen och Camus åt med bekräftande nickar. Så visst. Det finns någonting i mig som känner igen någonting. Men jag säger som Ekelöf:

jag tror inte på ett liv efter detta
jag tror på detta liv

så jag tänker att det handlar om något annat. Kanske helt enkelt att det finns mycket kärlek för mig där, även om den delen av kärleken som Den Där Mannen stått för blivit en djup besvikelse så både känner och får jag mycket. Och kärlek är tjockare än blod. Kanske är det bara att Oslo är mindre än Stockholm och jag egentligen är inte skåpnorsk utan skåplantis. Vem vet.

Jag vet att jag skrev i förra inlägget om allting jag skulle skriva, men det är svårt med orden. Det rullar mest bilder om varandra i huvudet. Demonstrationerna, tårgasen, den där ungdomen som klättrade uppför Israeliska ambassadens fasad medan samlingen nedanför skanderade fritt Palestina, boikott Israel. Systersjälens tårar och darrande andning när vi gick förbi kravallpoliser som stod i gruppering runt ungdomar i tysta rader sittande på den kalla backen i Slottsparken. Kanadensarens dotter, som om och om igen upprepade hest! med läspande s eftersom de ridande poliserna var det mest intressanta för en snart-tvååring. Teaterföreställningen på lördag kväll, en premiär för ett avsked, Monna Tandberg avslutar sin karriär med ett litet teaterstycke om skilsmässa och aggressiv kärlek där en viss mening fick mig att hickskratta motvilligt. Camus och jag i hennes soffa, iklädda varsin mysbralla, ätande vietnamesisk mat framför Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare som ingen av oss sett tidigare. En etiopisk restaurang där ett litet hispigt mansgäng skickade över champagne till vårt bord i förhoppning om att få delta i födelsedagsfirandet. En fika där jag tog ett foto på Systersjälen nästan i smyg, hon hann varken förbereda sig eller inte förbereda sig, och när jag visade henne bilden nickade hon eftertänksamt och sade et ekte øyeblikk och det var precis vad det var. Ett äkta ögonblick.

Det sista jag gjorde innan jag åkte hem igår var att åka upp på Frognerseteren med Camus, ta en lång promenad, nästan bli påkörd av skidande mor och barn och sedan äta äpplekaka. Dimman låg så tjock att det var svårt att se världen, håret blev blött och jackan alldeles tung av väta. Jag vet att det finns utsikt där, men den hade gömt sig långt bakom det trolskt vardagliga. Jag fick bara lita på att den är där, ändå.

frognerseteren

Och sedan då, tillbaka i min egen overklighet. Stockholm, tunnelbanan, den smälta slirigheten under kabinväskans hjul på trottoaren. Först i soffan kände jag att jag var hemma.

Klänningen jag ska ha ikväll hänger på garderobsdörren och det börjar bli dags att bli den där upputsade versionen av mig själv. Glittra. Det känns fortfarande lite overkligt, alltihop. Jag landar nog inte förrän i morgon.