Fru Fröken är gigantisk med sin tvillingmage. Det är tre och en halv månad kvar tills hon ska föda, hon ska bara gå hemma tills det är dags och hon intalar sig att det är kortare för att stå ut. Vi äter små stiliga äppeltarteletter som jag köpt på ett kondis på väg till henne och pratar om ditt och datt. Hon tycker att jag ska se den franska filmen Skådespelerskor, säger att den är jättejobbig, jag känner att jag inte riktigt vill. Jag vet inte om det jag behöver är att se två neurotiskt bittra fransyskor prata om att det inte går att bli lycklig inom min bransch eftersom man inte kan få allt. Jag vet redan att man inte kan få allt. Varje gång man väljer något betyder det att man väljer bort något annat. Man kan försöka låtsas att det inte är sant, Den Där Mannen är ett lysande exempel på det, men innerst inne vet man.

Jag orkar inte gå till fots hem utan sätter mig på tunnelbanan. Efter en liten stund börjar det lukta öl. Jag tittar ner på mina skor, på sätet, undrar om jag gått eller satt mig i något. Nej. Mitt emot mig sitter en medelålders man och läser en kvällstidning. Bredvid honom en man i min egen ålder med noggrant format litet skägg och en röd mössa. Det är ingen av dem heller. Så hör jag plötsligt ljudet. Det låter som att någon kissar försiktigt. Ett ljud är lättare att lokalisera än en lukt, så nu ser jag.

På sätet tvärs över gången sitter en man i skinnjacka och svart mössa med en stor ryggsäck i famnen. I fickan på jackan har han en öppnad flaska öl. Eftersom mannen sjunkit ihop på sätet med huvudet mot ryggsäcken har flaskan tippat och det har runnit ut en del öl på sätet. På honom. Jackan är alldeles våtblank och hans byxa har en fläck. Nu har han sjunkit ihop så mycket att det rinner ur flaskan direkt ner på golvet med det där strilande tunna ljudet. Plötsligt tappar han ryggsäcken i backen. Han sover. Bredvid honom sitter en ung kvinna och sminkar sig, helt oberört. En man sträcker sig mot den sovande och klappar honom på armen, försöker väcka. Han reagerar inte. Klappmannen kliver av vid nästa stopp, då rycker den sovande till och pillar fram en mobiltelefon ur jackan. Ölet rinner fortfarande sakta i en tunn strimma ner över golvet. Mannen somnar om mitt i pillandet med mobilen och den faller ner i marken bredvid ryggsäcken. Där ser jag att det redan ligger en annan mobil som han förmodligen har tappat ur väskan. Två telefoner och en ryggsäck i en växande ölpöl. Mannens huvud ligger mot bröstet och en blänkande sträng saliv letar sig ner på jackbröstet.

Jag tittar på männen framför mig, han med röda mössan ser på den sovande, den andre läser ett uppslag där det står krama en ko – få mer mjölk. Hela situationen känns overklig. Hon bredvid den sovande sminkar vidare som ingenting. När hon reser sig för att kliva av tippar den sovande mot gången och hon hugger tag i honom, drar honom åt andra sidan där hon nyss satt. Han sjunker ner över sätet, fortfarande sovande. Hon kliver av och jag kliver av, vi byter till samma tåg. Jag står i gången, ska bara åka en hållplats. Hon sätter sig och fortsätter att sminka och sminka.

När jag kliver av undrar jag om jag borde ha dåligt samvete för något.

Sedan, på kvällen, ligger mina grannar ovanpå med varandra. Jag tycker synd om dem. Det låter tråkigt, inte som att de har det bra. Å andra sidan är det enda de hör från min lägenhet ljuden av någon som spolar i toaletten. Det är väl inte heller så roligt.