Apropå bristen på kyssar. Det behövs lite mera snö för att jag ska kunna ta ut längdskidorna på årets andra åktur. I några dagar har jag funderat på att bara ta tåget uppåt någonstans där snön ligger djupare och ägna lite tid enbart åt fysisk aktivitet. Låta tankarna stillna. Det skulle kännas vilsamt. Igår satte kinesiologen en nål i en punkt på fötterna som ska hjälpa mot ältande. Jag blev väldigt trött. Hade en darrande klump i halsen. Kände hur det rann tårar ur vänsterögat ner över tinningen och ner i örat. Det är underligt det där. Hur vissa människor får en att verkligen själv vara medveten om vad det är man säger och vara i sin egen känsla. Att nerverna ligger ytligt. Det är väl det som kallas närvaro, i all enkelhet.

Apropå närvaro. Jag har en fantastisk säng. Jag köpte den hösten 2005, efter att ha gjort ett filmjobb som håvade in friska, oväntade sedlar i min börs. Jag beställde den för att jag hade träffat en man och behövde vuxenutrymme, sängen innan var den där slags som hängt med länge och egentligen var alldeles för smal för två, utom när man är nyförälskade tonåringar som underligt nog är smalare tillsammans än var och en för sig. Men jag gick in i en sängbutik och beställde den här. Den är 160 cm bred, en kontinentalsäng, så den har trippelmadrass, och är i och med det så hög att man när man vaknar liksom bara behöver skjuta ut fötterna utanför sängkanten så står man redan upp. Den var dyr och det tog ett tag innan den levererades. Under tiden hann jag bryta med mannen jag hade träffat och det kändes ganska bra när sängen väl kom att han aldrig hade legat i den. Det var han liksom inte värd. Att få ta plats och bli ett minne i den nya lyxiga sängen.

Men sängen. Jag älskade den från start. Och jag gjorde en pakt med mig själv. Att ingen skulle få landa i den nya sängen som inte var kär i mig. Det kändes som en bra pakt, säker. Som en försäkring mot olycka och besvikelse som kändes ogenomtränglig. Ett halvår senare träffade jag Den Där Mannen. Han var väldigt kär i mig, det var knappast där det brast. Och så var det med den försäkringen. Efter det insåg jag att det inte finns några pakter som skyddar en mot olycka. Olyckan hittar alltid sprickorna, det finstilta. Det kommer alltid att finnas någonting man inte hade tänkt på som kan slå en över smalbenen och välta omkull.

Apropå rädsla. Tricket är att acceptera det och ändå våga. Och trots alla tricks jag kan och tränar på, trots en hel ryggsäck full med tricks så är det här den stora kampen med tillvaron jag för. Jag vill fortfarande att det ska finnas en värld där olyckan inte lever. Jag vill fortfarande att man ska kunna täppa till sprickorna och skriva ett kontrakt med livet enbart med stora synliga bokstäver. Livet skrattar och säger lycka till, hörru. Jag försöker acceptera, så jag har gjort en ny pakt med mig själv. Att när det kommer liv mot mig i form av en utsträckt hand ska jag försöka känna på den utan säkerhet. Jag ska kasta hatten i luften, skaka ut håret och försöka tillåta mig att vara rädd och oordnad. Tillåta mig att titta på och undersöka om en människa är värd plats i mitt liv. Säng och allt.

Jag har extrakuddar i linneskåpet. Väl mött, rädsla.