Igår var det solsken, som sagt. Och jag åkte skridskor. I ordentlig motvind. Jag trodde att två av tre skulle räcka, men det var faktiskt inte så skönt igår. Jag kämpade mig fram i motvinden, rörde mig bitvis så långsamt att jag kunde ha tagit av mig skridskorna och gått istället. Och vinden slet och rev i mig, blåste ut tårar ur framför allt mitt högeröga så att jag nästan lurades att tro att jag grät trots att jag inte alls gjorde det.

När jag till slut bestämde mig för att det räckte, satte mig på en liten träbrygga, alldeles solindränkt, och plockade av mig skridskorna föll det ett oväntat lugn över mig. Jag blundade mot solen som sken över isen på ett sådant där sätt att det nästan var omöjligt att titta någonstans utan att bli bländad. Jag satt där i några minuter, lät kylan leta sig in genom byxbaken. Kände hur ron också ligger så nära ytan, ligger där bredvid oron. Plötsligt bubblade det in en oväntad glädje i bröstet och jag log med slutna ögon mot solen, tog emot. När den nu behagade dyka upp får man ju passa på.

På väg hem mötte jag hon som jag vill fika med privat från höstens filminspelning. Jag måste ge henne ett ordentligt namn, så från och med nu får hon heta Solöga. Ja. Det passar. Hon gick där på andra sidan gatan, tunn och liten med en enorm röd halsduk och när jag ropade hennes namn tittade hon upp, log glatt med hela ansiktet när hon såg mig, sprang över vägen och gav mig en stor kram och smällpuss på kinden. Jag blev alldeles varm. Sedan pratade vi om skridskor och kaffe och bestämde att vi ska ses i nästa vecka för att åka skridskor och dricka kaffe. Sedan en stor kram igen och ännu en smällpuss på kinden innan vi skildes åt.

En egentligen så enkel dag, inget märkvärdigt alls, men jag var helt färdig efteråt. Det är växlingarna mellan känslorna som tröttar ut mig, jag känner mig hudlös, utan filter, som att känslorna när de kommer inte riktigt proportionerar sig utan ofta ligger på gränsen till vad jag klarar. De är så starka och stora. Eller. Det har väl inte bara med utmattning att göra, det är kanske ett personlighetsdrag. Jag minns att Revisorn sade det någon gång, att allting är så mycket med dig hela tiden. När du är glad är du jätteglad, när du är ledsen är du jätteledsen, när du är hungrig är du jättehungrig och jag är alltid mindre. Han menade det inte som något positivt utan som en förebråelse. Och jag tänkte ja! Så är det med mig. Jag är mycket av en hel del olika saker och ibland är jag väldigt osorterad och hinner inte ens med mig själv, men just vad det gäller kärlek hoppades jag att det skulle vägas upp av att när jag älskar så älskar jag också jättemycket. Jag var ung då. Och jag insåg inte att man kanske inte ska behöva kompensera för vem man är utan att det helt enkelt pekar på att man är med fel person. (Och nu var ju han dessutom en depressionsbenägen typ som inte kände så mycket alls. Ingen bra måttstock.) Men jag är inte bra på att hålla tillbaka. Jag flödar över.

Idag längtar jag efter ett sådant där självklart integrerat lugn. Det engelska ordet poise. Jag önskar att jag var någon som vet hur man proportionerar. Någon som lyckas hålla i sig och hålla på sitt. Jag önskar att jag var mer som Tuva Novotny.