Dragspelaren är sjukskriven månaden ut eftersom han innan jul fick något han trodde var en hjärtinfarkt som visade sig vara en panikångestattack. Han hamnade på sjukhus i ett par dagar med en vilopuls på över hundra. Det låter elakt att säga men det var bra för honom. Vi har känt varann sedan 1997 och han har aldrig förut pratat med mig på det sättet han gör nu. Ärligt, reflekterande, sökande efter nya sanningar. Han har börjat gå i terapi och söker sig dessutom tillbaka mot någon slags barnatro. Jag måste väl erkänna att i mina öron låter det första klokare än det andra, men… ja. Åt var och en sin vattgröt, som vi säger.

Det är en del som händer i bekantskapskretsen. Folk blir sjuka. Folk skiljer sig. Folk tjongar in i väggar. Folk funderar över sina liv. Inte minst jag själv. Vart är vi på väg, varför jagar vi det vi jagar, vad tror vi att vi ska uppnå? Samtidigt märker jag att vi alla närmar oss något väsentligt med de här frågorna. Kanske släpper några tvång och vågar erkänna att vissa saker gör ont eller är för tunga att släpa vidare på. Kanske att vi funderar mer på livets ändlighet eftersom hastigheten ökat. Vi är på väg mot våra 40-årskriser innan vi ens riktigt hunnit hämta oss från 30-årsditona. Men visst är det väl underligt att en människa ska behöva hamna på sjukhus i några dagar för att lite förvånat konstatera att ”jag vill bara träffa människor jag tycker om numera”.

Dragspelaren och jag åt lunch och tog en lång skogspromenad. Sedan skulle han träffa sin danska tjej och gå och dansa pardans. Jag gick hem och satte mig och skrev. Modemet blinkade hjälplöst hela kvällen fram till nyss, comhem höll på att byta ut en fiberoptikkabel någonstans. Men espressomaskinen funkade alldeles utmärkt. Det är ju huvudsaken.

Jag slår upp ordet ”kris” i Bonniers svenska ordbok och detta är vad jag hittar:

kris 1 svår el. kritisk situation el. tid; avgörande vändning, plötslig försämring ¦ -en; -er
kris 2 malajisk dolk, vanl. med vågig klinga o. rikt snidat fäste ¦ -en; -er

Hur jag har det? Jotack bra.

Imorgon kväll ska jag ut på ett sådant där kändisgalej. Jag har bestämt mig för att utmana mig själv litegrann, se till att jag kommer ut mer på sådant jag i vanliga fall tackar nej till utan att ens överväga. Jag vill försöka bryta mot gamla vanor, som att tänka att sånt faktiskt ändå inte är för mig, att jag inte passar in, och annat trams. Jag kanske kan ha riktigt kul om jag bestämmer mig för att det är möjligt. Jag ska i alla fall ge det en chans. Jag tror inte att det kommer att vässa den malajiska dolken.