Det finns så många olika slags fångenskap. Idag pratade jag med Ina, vi kan kalla henne det. Ina är i min egen ålder, tjugo centimeter kortare och väger dubbelt så mycket som jag. 

Som de flesta vet idag räknar människor ut hur man ligger till viktmässigt med hjälp av BMI. Normal-BMI ligger sisådär mellan 19 och 25. Mellan 25 och 30 räknas som övervikt och över 30 kallas det fetma. Ina har ett BMI på 50. Hon skulle alltså behöva gå ner halva sin vikt, eller hela min person, för att ens bli normalviktig. Hon har börjat få en hel del följdsjukdomar av sin vikt. Inflammerad galla, förhöjt blodtryck, oregelbundet hjärta, förslitna knän, en inflammation i foten som inte vill ge med sig, astma. Hon kommer förmodligen att få diabetes när som helst.

Att leva hennes liv i vårt samhälle är rent ut sagt förjävligt. Överallt dessa leende tjejer med måttband runt midjan på tidningsomslag, anorektiska modeller, magerhet anses som en dygd. Och hela tiden denna skuld över att inte lyckas gå ner. Människor har i många år sagt att övervikt bara handlar om att man måste skärpa till sig. Att det är ett livsstilsproblem och inget annat. Att man får sätta igång att äta mindre och röra på sig mer och så ordnar det sig. Eftersom jag har känt Ina ett tag vet jag att hon inte äter mycket mer än jag. Hon gillar läsk, vilket inte jag är särskilt förtjust i, å andra sidan är jag en fikadåre vilket hon inte är på samma sätt. Jag skulle säga att vi äter ungefär lika mycket och unnar oss ungefär lika mycket onyttigheter. Skillnaden är att Inas vikt har blivit en ond cirkel. Det är lätt att säga till någon som mig att röra på mig lite mer för att förbränna kakorna jag äter. Jag har ett BMI på 20, är alltså lätt och stark och gillar att gå, springa, dansa. Ina kan inte det. Hon kan inte ens sätta sig på huk utan att tappa balansen. Hennes kropp förmår inte röra sig på det viset utan att hon skadar sig själv. Och att gå en promenad med förslitna knän och en inflammerad fot är heller ingen barnlek, särskilt inte om man föreställer sig att göra det med tyngden av ännu en person av sin egen storlek liggande över ens axlar. Alltså spelar det ingen roll att Ina äter lika mycket eller lika lite som jag. Hennes kropp förmår inte göra av med det, hon är fast i den.

Ina har drömmar. Hon vill utbilda sig vidare på universitetet. Hon vill resa. Gå ut med tjejkompisar och dansa. Hon vill kunna sitta på en restaurang på stan utan att känna sig uttittad. Och hon vill göra det som de flesta räknar som fullkomligt självklart – hon vill kunna gå in i en vanlig kedjebutik och kunna prova de kläder hon ser. Ina har inte handlat i en vanlig butik på tio år, minst. De har aldrig kläder större än storlek 46. Det är en lika enkel som sorgligt avlägsen dröm för henne att ha tillgång till kläder, högklackade skor, mode. Men också de andra drömmarna, om livet och vänner och ett annat jobb. Om barn. Allt står och faller med en kropp som hon sitter fast i. Som inte orkar och som hon skäms för.

Vi pratade om gastric bypass. Jag försöker peppa henne att våga ta kontakt med en läkare, att be om hjälp. Hon är för länge sedan förbi viktväktare eller gym, det handlar inte om några kilo hit eller dit utan hon behöver annan slags hjälp och stöd och att hennes fysiska tillstånd ska bli sett på som den sjukdom det är. Hon är inte lat, hon är inte dum, hon är tvärtom en smart och envis jävel som är beredd att jobba. Men hon behöver hjälp och hon är rädd för att inte få den. Och hon är rädd för att bli bemött som just lat och dum. Hon blir det alldeles för ofta. Och hon vill inte riskera den förnedringen igen, håller alltid huvudet så högt hon kan, är en kul och glad och stark tjej. På ytan.

Jag har det tungt med vissa saker, svårt att komma förbi en taskig start i livet, svårt att komma loss, svårt att hitta en god relation till mig själv och till en man. Men jämför jag liv med Ina är det inget snack om saken. Jag har det så jävla, jävla lätt. Jag behöver aldrig känna att folk ser ner på mig bara för att jag ser ut som jag gör. Jag behöver aldrig höra folk fnissande påpeka att jag ser mätt ut när jag står i kön på ett snabbmatställe. Jag behöver inte vara rädd för att lukta konstigt eftersom jag inte kommer åt att tvätta mig överallt. Jag har det så lätt.

Och även om jag beundrar Inas styrka och förmåga att hålla uppe ett glatt humör så önskar jag så åt henne att hon ska få möjligheten att följa sina drömmar. Jag önskar så att hon ska våga ta kontakt med läkare, att den där operationen blir av och att jag någon gång om ett tag kan få följa med och se henne shoppa som en galning. På H&M.