Dramaten har börjat blogga. Eller rättare sagt, olika människor som jobbar på Dramaten har börjat blogga. Om lite ditt och datt. Heders.

Jag läser Börje Ahlstedts manus-inlägg och flinar lite. Jodå. Jag har jobbat med Börje och sett hans manus live. Själv tillhör jag kategorin som sällan skriver i sitt manus, bara gör strykningar. Jag lär mig text fort, nästan för fort, så jag försöker läsa så lite som möjligt för att inte fastna i min egen uppfattning om texten, fastna i tonfall eller i vad jag vill ska uppstå mellan mig och min motspelare i stället för att orka förhålla mig så öppen som möjligt och se vad som faktiskt sker. Man är olika. Jobbar olika, men tillsammans. I bästa fall. I sämsta fall blir det kamp och tandagnisslan till och med när repetitionerna är över.

Att läsa Dramatenbloggen får mig att längta efter de där runtomkringsakerna med teater. En loge. Med namn på dörren. Att skapa sin egen stämning vid sitt eget bord och ha fullkomlig respekt för att den man delar loge med gör detsamma och har helt andra behov. Det kan vara minutiös ordning bredvid fullständigt kaos och kännas hemtrevligt och privat i alla fall. Scenkläderna, som hänger prydligt och väntar på sina galgar. Teknikerna, som gärna känns ungefär som övervintrade rockers (och i förvånande många fall är det, också.) Att sitta i sminket, småprata med maskören medan han/hon rullar upp ens hår för att gömma det under en peruk som förvandlar en till någon helt annan, någon som för en liten stund får låna ens kropp till sin historia. Och de små betryggande rutinerna. Inspicienten som ropar i högtalarna att det är tio minuter till föreställning. Någon kollega som alltid, alltid äter en banan precis innan man börjar. Att hälsa på teknikern som står i kulissen där man själv gör entré och småprata medan man småskuttar för att hålla värmen och beredskapen i kroppen. Och så föreställning, svett och alltid försöka ge sitt bästa, vare sig det riktigt vill sig eller inte. Ibland kamp, ibland lätthet. Sedan kaffet i pausen, kanske en kaka. Och småpratet i kantinen första tio minuterna av pausen. Hur känns det idag? Gick det inte lite väl långsamt i det där partiet? Tappade du en replik eller var jag inte med bara? Hur gick det med foten, jag såg att du halkade till? Och sedan de sista tio minuterna innan andra akten där man pratar om annat, om dagis och sjuka barn och influensasprutor, om USA:s president och hur det går för någon i Idol. Innan man droppar av en efter en för att förbereda nästa del av arbetet, någon behöver fem minuter i tystnad för sig själv, någon föredrar att kliva rakt in på scenen med den sista kaffeslurken nästan osvald.

Oj. Där ryckte det ordentligt i teatertarmen. Bra. Då kanske jag kan söka jobb med ett leende.

Att jag ens kan glömma att jag faktiskt oftast verkligen älskar mitt jobb.