Idag umgås vi intensivt och förstår varandra bra. Hennes dramatik har jag aldrig tyckt vidare om, men hennes poesi älskar jag. Kanske är det så att det av hennes dramatik jag sett fastnat i ett slags försök att förklara vad det abstrakta handlar om, att ett sceniskt drama oftast söker en slags relationsproblematik, vilket i mina ögon alltid förminskar det existentiella, det blir snuttifierat. Men poesin. Eftersom ingen försöker förklara vad den handlar om blir den oerhört tydligt riktad till den egna känslan, och i och med det mycket dramatisk och berättande. Ännu en av de där underliga paradoxerna.

Jag vill att du ska komma nu!
Jag vill att du ska komma nu genast!
Miniräknaren ska du ta med dej.
Och Steinwayflygeln.
Du ska ta med dej plåster magnecyl eau de cologne och sanisept
en flaska Ramlösa en flaska gin en flaska whisky och
en tandborstmugg
en flaska Ajax och en storpack dormopan en krukväxt och en pizza
och en respirator.
Jag vill att du ska komma nu genast!
Och ta mej med storm.
Du ska släcka takarmaturen.
Och tända kandelabrarna.
Du ska dra ur telefonjacken.
Och blåsa upp gummimadrasserna.
Du ska torka mina tårar och tala förstånd med mej.
När solen går ner bakom Operan.
Och det är dags att gå hem.
Då ska du komma till mej.
Med ditt hjärta.
Och ditt jaktgevär.
Så att jag aldrig mera tappar fattningen.
I ett smakfullt inrett vardagsrum.
Så att jag aldrig mera står på fönsterblecket
Och verkar lite korkad.
Med en törnros i min hand.
Så att jag aldrig mera kryper genom tunnelbanorna.
Med en pinsam sång.
På mina spruckna läppar.
Du måste komma nu, du måste komma nu genast!
Helt enkelt därför att jag inte står ut annars.
Helt enkelt därför att det pockar på så förbannat.
Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kvinna.
Fullt frisk och måttligt överviktig.
Ganska huslig, hjälpsam och nervös.
Snäll och rar och mycket rädd.
Med allmänna intressen och en slumrande litterär ådra.

dikter

Jag läser Kristina Lugn, dricker te och struntar i att städa lägenheten idag också. Oron kommer jag inte åt vad jag än gör just nu och därför måste jag bara strunta i den, låta den hållas. Kanske att det enda man kan göra oavsett vilket är att fortsätta försöka tro att det ordnar sig på det ena sättet eller andra, till sist. Jag säger som Kristina, helt enkelt därför att jag inte står ut annars. Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kvinna. Snäll och rar och mycket rädd.