kväll

Det är inte badväder riktigt än, men snart. Så fort björkhängena försvunnit ur vattenbrynet kommer jag att gå ner och doppa fötterna, känna hur det isar till sådär ontskönt i ärret jag har på en knöl på högerfoten. Ärret har jag efter att Revisorn envisades med att han skulle köra moppen vi hyrde på en ö i Kykladerna trots att han är världens sämsta i trafik. All trafik. Jag var skeptisk, jag var den bättre föraren av oss två, att åka bil med honom kunde ge vem som helst hjärtattack, men han blev sur inför den mycket brett flinande greken med kulmage som hyrde ut mopparna så jag föll till föga och hoppade upp bakpå. Hjälm? Skämtar du? Det var en grekisk ö och det var 90-tal, hjälmen var inte uppfunnen ännu. Jag tror inte vi hann ens femhundra meter bort innan Revisorn försökte bromsa, fick sladd och vi sakta gled sidledes ner i asfalten. Jag vet inte hur han klarade sig utan skråmor, men det har säkert att göra med att mitt ben alltså låg utanför hans och med andra ord kilades fast mellan mopeden och asfalten och skrapbrände upp ett par rejäla sår. Det på foten och ett matchande vid sidan av knät. Jag blödde inte så mycket eller länge men det gjorde så ont att det aldrig blev mer snack om saken. Resten av veckan körde jag, och han fick sitta bakpå och skämmas.

Jag fnissar och skakar på huvudet vid minnet. Ärret är gammalt nu, så blekt att det knappt syns, men det värker i det när varmt blir kallt eller tvärtom, foten domnar av runt ärret som det liksom knakar och isar i. Jag undrar om jag kommer att bli en sådan där gumma som känner vädret växla i fötterna när jag blir gammal.

Jag ser ner i backen och inser att med kvällssolen i ryggen har jag världens längsta ben och världens minsta huvud.

skugga