Jag läste hos Jos att de ska flytta för att de hade inbrott för några år sedan.

Jag har också haft inbrott i min lägenhet. På sätt och vis. Det var väldigt underligt, faktiskt. I veckovis hade jag levt i byggdamm och utan toalett och kök eftersom mitt hus stambyttes (jag ställde in mikron i sovrummet och hade ungefär trehundra matlådor i frysen så det gick rätt fint vad det gäller matbiten, men toaletten. Toaletten! Byggmänniskorna ansåg att vi under dessa veckor kunde göra det vi skulle i en papptunna med pellets som de ställde i hallen. Eh, nej, var min reaktion på det, och jag gick i stället upp till dusch&wc-vagnen som stod parkerad på gatan bredvid varje gång det behövdes. Jag blev mycket välmotionerad. Och slutade kissa på nätterna. När allt var över kunde jag ärligt säga att lycka är en toalett inom några meters avstånd. Det här blev en lång parentes) och det hade sprungit flera olika gubbar och ungdomar med hantverkarbälten in och ut i lägenheten och trapphuset under ett par månader. Jag funderade inte så mycket på dem efter ett tag, utom att jag minns att jag gjorde reflektionen att förvånande många av dem påminde om Ricky Bruch och inte alls utgjorde något råmaterial för en hantverkarfantasi. Well. Hur som helst, när stambytet var klart och alla hantverkarna historia kom jag hem från jobbet en lördag i november, och det första jag såg när jag låste upp min dörr var leriga fotspår på den ljusa hallmattan, samt att garderobsdörrarna var öppna. Jag blev irriterad, eftersom jag trodde att det var hantverkarna igen som varit där (de dök fortfarande upp då och då och kollade något) och det retade mig att de inte varit mer försiktiga. Så in i sovrummet och där låg min gamla ickedigitala systemkamera på golvet, och garderobsdörrarna var öppna här också. Min irritation växte, kunde de inte fixa efter sig? Det var först i vardagsrummet som jag kopplade. Tankebanan såg ut ungefär såhär. Fy vad kallt det är här inne, stängde jag inte fönstret när jag gick i morse? Men… vad fan? Är balkongdörren öppen? Jävla hantverkare!!! Hur tänker de? Hm… men… va… vad är det som… aj! Det är GLAS på golvet?! Är rutan trasig? Va… (och här såg jag mig runt i ett rum fullt av glassplitter från en krossad ruta, och så kom insikten som en liten fanfar) … jag har haft INBROTT!!!

Alltså ringde jag skakigt polisen, värden och glasmästaren och fick veta att polisen skulle dyka upp inom en timme, att jag helst inte skulle röra balkongdörren där tjuvarna kommit in men skriva ner en lista över vad som var borta. Och det är nu det underliga upptäcks.

Ingenting saknas.

Ingenting över huvud taget.

Allt var kvar. Bägge gitarrerna och pappas fiol var kvar. Datorn. Dvd:n. (Jag har fortfarande tjock-tv, så den förvånade mig inte att just den var kvar.) Visserligen äger jag bara blingbling och inga äkta smycken, men alla de var också kvar. Passet låg kvar. Någon hade alltså gjort sig besväret att klättra upp på min balkong och krossa glaset för att ta sig in, rotat igenom alla lådor och skåp för att sedan göra bedömningen att ingenting i mitt liv tydligen var värt något och försvinna igen.

Tanken på det var en underlig blandning av att bli lättad och sårad.

Jag äger ingenting av ekonomiskt värde, alltså kan ingen ta det jag har ifrån mig. Samtidigt – någon har bedömt mitt liv som värdelöst. En underlig tanke.

Jag bor kvar i samma lägenhet och känner mig trygg. Trots detta och stöldförsök på vespan jag hade för ett tag sedan och inbrott i källarförrådet och stöld av min skruttiga bil som stod parkerad på gatan. Ingen annan i mitt kvarter har blivit så ansatt av tjyveri. Jag har ingen aning om vad det kan skyllas på. Vårt kvarter är väldigt lugnt och stillsamt, för övrigt. Smalisgrannen skrattade och sade att jag verkar vara utsatt för en personlig vendetta. Jag tror att allt bara är en konstig slump.