Gårdagens DN: så slår de nya a-kassereglerna mot kulturarbetare.

Jag skrev om det i vintras, jag.

Och är det något jag blir rutten på så är det den borgerliga kritiken mot ”medborgarlöntänket”, att det enligt undersökningar är så att folk i allmänhet inte tycker att man ska behöva flytta för att få jobb eller att man inte ska behöva byta yrke om man jobbat fem år eller mer i samma bransch. Jag bara undrar, om den ene i ett par med barn är arbetslös och erbjuds ett jobb på annan ort, hur har de tänkt att man ska göra? Ska den andre säga upp sig och flytta med så att situationen blir densamma, fast omvänt och på en ny plats? Eller ska vi helt enkelt sluta ha familjer, det krånglar ju till saker och ting arbetsmässigt? Man kanske inte behöver ha så mycket kontakt med sina barn egentligen, de klarar sig väl med en förälder?

Och branschmässigt beskrev Linda Skugge för ett tag sedan kulturarbetare som jättebebisar som vill bli försörjda. Enligt en undersökning som presenterades i tidningen AKTs senaste nummer (teaterförbundets tidning) har de kulturarbetare som stått inskrivna som arbetssökande/lyft ersättning under förra året under samma tid jobbat inom 189 olika yrken. Min bransch är förmodligen en av dem som är mest benägna att ta skitjobb för att få fortsätta med sitt riktiga yrke när det dyker upp en möjlighet, men nu straffas vi ut ändå, just för vår benägenhet att ta korttidsjobb mellan projekt. Vi har fyra års högskoleutbildning och har tagit CSN-lån därefter, men ska alltså helst nöja oss med att stanna i dessa okvalificerade ”mellanjobbs”-yrken. Vår egen bransch bygger ju på korta projektbaserade anställningar. De nya a-kassereglerna bestämmer att korta projektbaserade anställningar inte ska vara något att bygga en bransch på. Jaha. Men film, tv, teater, radioteater, sjukhusteater, forumteater, underhållning på firmafester, skolteater, festivaler och en mängd andra underhållningsjippon vill vi ändå ha, förstås. Ge mig ett verkligt förslag på hur det ska gå ihop i stället för att rapa sponsorpengar så fort man kritiserar systemet och politiken.

Och kom inte med det där gamla tycker du att vi ska ta pengar från vården för att ni ska få spela teater? Nej, det tycker jag inte. Men vänd på frågan en gång. Om man tog hela kulturbudgeten, alltså HELA kulturbudgeten, och gav den till sjukvården, skulle den räcka för att hålla Stockholms akutmottagningar öppna en vecka. En vecka. Sedan är pengarna slut. Det är vad hela min bransch har att röra sig med.

Jag hatar världen just nu. Jag hatar dumhet och inskränkthet och oförmåga att sätta sig in i hur saker och ting fungerar i praktiken för de människor man bestämmer över. Jag hatar blind marknadsekonomism och jag hatar sköt-du-ditt-så-sköter-jag-mitt-tänk.

Jag är dessutom sur, ledsen, ensamful och har PMS.