Det kanske är den allra sista varma sommardagen, tänker jag där jag sitter och skriver ett brev, bland folk som äter lunch på ett av ”mina” ställen. Jag sitter inne, vid ett av de höga små borden precis vid dörren. Uteserveringen är full, vi vet alla hur lång tid det kommer ta till nästa gång så fort värmen är borta. Jag ska träffa Småländskan, och när jag gått bort till brevlådan på hörnet och lagt på brevet ser jag henne komma längs gatan, iklädd hatt och kritstrecksrandiga kostymbyxor med hängslen, svettigt bärande på hopfällda flyttkartonger. Hon är tillbaka i stan igen, på obestämd tid. Vi sitter länge och pratar, caféet hinner tömmas på folk. Ingen av oss har jobb i sikte just nu. Frilansande kulturarbetare. Men allt blir lättare av att någon som vet ser. Av att någon inte blir rädd eller slår ifrån sig det man själv vet och ser. Man kan se varann, och man vet aldrig vad det kan göra för den andre. Eller för en själv.

a

På kvällen tänker jag på människor jag minns som kommit i min väg. Jag minns att Lars Norén i filmen ”Repetitioner” pratade med Sju Tre-fångarna om att ett av skälen till att han var så fascinerad av dem var att han identifierade sig med dem. Att han kände igen deras aggression, att han under andra omständigheter hade kunnat vara dem. Den meningen slog an i mig, jag förstod precis vad han menade. Han pratade om det lilla gruskornet som vänder vagnen som är på väg ner i diket, vänder resan upp på vägen igen. Att det kan kännas som att det bara är slumpen som avgör om det ligger ett gruskorn där eller inte. Och jag ryser och förstår. Jag har varit så nära, flera gånger, att åka av den där vägen. Jag har haft turen att ha de där gruskornen på min väg. Idag sitter jag i ett stabilt nät av människor som ser, det är inte längre svårt att hålla kursen. Men det har det en gång varit. Då visste jag inte vem jag var, jag sökte, vem som helst eller vad som helst som kunde ge mig en betydelse. Numera vet jag att jag finns i mig själv, jag är inte längre särskilt upptagen av att bli omtyckt till vad pris som helst, det gör det lättare. Jag är mer med på min egen resa. Jag sätter mig bara på vissa tåg.

b

Men de där gruskornen. Vissa människor dyker upp när man som allra mest behöver det. Ibland känner man dem inte ens. Ett av de viktigaste gruskornen i mitt liv vet jag inte ens hur han ser ut, hur gammal han är, eller vad han heter i efternamn. Jag vet bara att hans förnamn är Björn och att han förstod och gav det jag behövde för att komma på fötter. Jag kommer aldrig att glömma den rösten. Den vänliga, stadiga, en röst som såg. En röst som plockade upp och gav mig en annan betydelse. Jag tvinnade gråtande telefonsladden mellan fingrarna, hade låst in mig på toaletten, husets enda rum där det gick att vara ifred med telefonen. Utanför satt en brokig skara människor. En tjugoårig kvinna med hennaröda dreadlocks som gift sig för att en man hon knappt kände skulle få stanna i Sverige, en man i läderbyxor som smält plast över sitt flätade skägg, en kvinna som en gång hoppat från en balkong för att fly en man som högg sig igenom hennes ytterdörr med brandyxa, en tysk jonglör. Det låter som en film, men det var inte det. Det var min konturlösa verklighet, människorna jag en tid delade liv med. Min hastighet då hade ökat, jag hade tappat styrfart och kontroll. Det hade kunnat gå precis hur som helst, det hade kunnat sluta precis var som helst. Men mitt gruskorn dök upp. Björn. Med den stadiga, säkra rösten. Och resan tog en annan väg.

c

Vi kan tro så mycket om vägarna. Att de går åt håll vi förstår oss på. Att vi sett resan förut, och att det aldrig har funnits vilt på just den här sträckan, bara att gasa på. Eller för all del så kan vi köra i 30 kilometer i timmen på 110-väg, för säkerhets skull, för att aldrig riskera en tappad kontroll och heller aldrig riskera att få känna hastighetens glädje börja flyga i magen. Eller så kan vi köra vårdslöst, blundande. Men det är inte bara vi själva som styr. Det är aldrig det. För det finns andra på samma väg, det finns alltid andra. Och vägen kantas av gruskorn, som man kanske aldrig får veta namnet på men som oavsett finns där och alltid kommer att finnas.

Jag tittar ut genom fönstret och det är sol. Det verkar bli en sista sommardag till, hörni. Kom. Vi går ut, vi går och ser.