Lönnen utanför mitt fönster är djupt, klart gul nu. En hel del av de gula bladen har samlats under den, på gräset, och trädet bredvid är helt kalt. Dagisbarnen har overaller igen när de är utomhus.

Jag funderar över rädsla. Igår undrade en vän om hon skulle ge bort en planerad julklapp med en gång nästa gång hon träffar personen hon köpt den till, för säkerhets skull. Tänk om något händer innan jul. Tänk om det aldrig blir av, tänk om han inte hinner få den annars. Men om man aldrig kan få bara följa med och slappna av i allt man inte vet, att man inte kan styra allt, då kommer man aldrig heller att få uppleva förväntan växa sig starkare, byggas upp och bli mer och mer. Att vara rädd för att förlora en glädje man inte hunnit få än är en slags förlust i sig själv, en förlust av tilltron till det goda man vill ska komma.

För en gångs skull ser jag fram emot framtiden med pirrig förväntan och tro. Jag har köpt min första julklapp till Tomten och har ingen aning om ifall han kommer att tycka om den eller inte, men jag ser fram emot att se honom öppna den oavsett. Som Bästisen så på pricken sade: det här är första gången på många år som jag ser fram emot jul. Och på något sätt innebär det att oavsett vad som händer framöver, är nu något väldigt bra.

Låt löven falla.

IMG_2306