Marielle Anderberg hatar fredagar. Det är något som har smugit sig på de senaste månaderna, sedan Patrik – mannen hon tills så sent som för ett halvår sedan trodde att hon skulle skaffa barn med – drog handen genom det bakåtslickade håret och talade om att han i stället för henne tänkte resa iväg med receptionisten på företaget där han precis hade vunnit kvartalets bonus. De hade pratat länge om den där bonusen, medan Patrik jobbade en väldig massa övertid hade de bägge sett fram emot resan han skulle vinna om han lyckades sälja fler telekomabonnemang än de andra på avdelningen. All den där övertiden lönade sig förstås. Utöver att han lyckades sälja flest abonnemang lyckades han också bli den som flirtade in sig hos den nya, 23-åriga receptionisten med silikonbröst. Marielle är övertygad om att det måste vara silikonbröst, ingen, inte ens en 23-åring, har tuttar som står ut av sig själv på det där sättet. De senaste månaderna har Marielle börjat känna sig som en pojke, med den långa, kantiga, rangliga kroppen, och hon har börjat hata fredagar. Dagarna när alla de andra på jobbet vill sluta tidigare och har planer. De har fredagsmys på kvällen med sina partners och barn, äter extragott framför tv:n och ligger med varann när barnen somnat. Eller så är de 23 år och har träffat en äldre kille som gör allt han kan för att hänga med ut på alla klubbar och betalar alla deras drinkar. Marielle däremot har fastnat mitt emellan. Klubblivet är över för hennes del, hon vill vidare. Hon trodde att hon hade sitt på det torra, att hon var på väg. Hon har fyllt 31 år och hon har alltid vetat att hon skulle ha sitt första barn innan 30. Men så blev det inte så bara, det var så mycket som skulle göras först, och i stället för att gå hem till Patrik och planera den gemensamma resan där de ska försöka göra barn är Marielle den som redan efter lunch låser och stänger sjukgymnastikmottagningen eftersom patienterna heller inte är pigga på att komma på fredagseftermiddagar, och bestämmer sig för att hon ska ha ett slags eget fredagsmys, kanske baka något och hyra en film. Det är det minst patetiska hon kan komma på i sin ensamhet. Hon hatar fredagar.

Marielle vill inte erkänna det för sig själv, men kanske att hon egentligen sörjer den uteblivna resan mer än hon sörjer Patrik. Egentligen var det ju inte mycket de hade gemensamt mer än den där viljan att se världen. Marielle har alltid längtat efter det där långt borta, den där andra världen där värmen ska göra om henne till något annat, till en fri kvinna med långt svepande hår och brunbränd hud. Att hennes hår aldrig lyckats växa längre än till axlarna skulle liksom försvinna om det var tropisk värme, att hennes fräkniga hud inte tål sol skulle heller inte vara något problem. Hon längtar efter Kuba, efter Maldiverna, efter Hawaii, och framför allt – efter Bali. Det är någonting med Bali, bara namnet har alltid fascinerat henne. Kritvita stränder och vänliga människor. Hon föreställer sig att människor är vänliga i värmen, att ingen har ont någonstans, vare sig inuti eller utanpå. Hon är så trött på mänsklig smärta. På pensionärer med opererade höftkulor och bilolyckor som resulterat i benproteser som ska tränas in. Hon har en känsla av att inget av det existerar på Bali, att det bara är sand, sol, exotiska frukter och vänliga varma människor.

Inne på butiken ser hon att de har ett erbjudande på vinteräpplen, bara tio kronor kilot. En äppelpaj med vaniljsås kanske. Ja, varför inte. Hon fyller en påse och går mållöst vidare genom butiken, funderar över om det är något annat hon vill ha. Ja, vaniljsås, förstås. Färdig eller på påse? Spelar det egentligen någon roll?

En man står och stirrar koncentrerat framför sig ut över såshyllan utan att egentligen verka titta på något. Han har välkammat hår, men mitt på huvudet står det upp en liten enveten tott som spretat iväg ur frisyren. Hon ler lite, tänker flyktigt att den där lilla totten säkert irriterar honom på morgnarna, han ser prydlig ut och vill säkert inte ha några virvlar på huvudet som stretar iväg på det där viset. Hon bestämmer sig för färdig vaniljsås och går mot kyldisken. Den är slut. Hon rycker på axlarna och tänker att hon säkert har lite glass kvar i frysen, det går bra det med.

Framme vid kassan ser hon den. Rubriken. Vackra Bali – vi visar dig stränderna! ropar den ut i gult så att det ekar över halva butiken. Marielle stannar till och andas häftigt ut. Det är ett tecken. Det måste vara ett tecken. Än sedan om Patrik och hans silikontuttar åker till Egypten i februari, det är ju inte dit hon vill. Det är ju inte det. Hon plockar ner tidningen, 49:50, den glatta framsidan har djupturkos vatten med fiskar under texten och bränner under fingertopparna. Världen ligger kvar där ute, den gör ju det. Hon ställer sig i kön till kassan och nickar till fru Lundbäck (nytt knä, fortfarande lite stel, tisdagar) som precis är klar med sin fredagshandling och ska hem till sin lille skinntorre gubbe (hjärtoperation för två år sedan, sur typ, torsdagar varannan vecka). Marielle lägger sina äpplen på rullbandet och tidningen bakom, önskar att hon var på väg till någon, någon annanstans än hem. Hon hatar verkligen fredagar.

 

Upptakten till historien hittar du här.