Han pekade bortåt rälsen och sade att det fanns en gammal dressin där. Om de ville kunde de åka på den en stund, tills rälsen tog stopp. Den gamla roströda rälsen som slutat leda någonstans för många år sedan, det sköt upp diverse envetna blomster mellan slipersen, inga tåg hade gått där så länge någon av dem levat. Hon såg upp på honom ur sin gula regnkappa, trampade runt lite i de redan blöta tygskorna och frös om tårna medan hon nickade med en liten höjning på axlarna. Varför inte. De hade ju ändå inget bättre för sig.

De gick tysta genom det blött viskande gräset. Han var lång, mycket längre än hon, jämnårig med hennes storasyster och hade små runda glasögon, som John Lennon. Alla visste vem han var och beundrade honom och hans muntra rapphet. Hon hade inte mycket att säga honom egentligen, kände sig ofta liten och blek i hans sällskap. En gång hade hon försökt berätta en dum vits hon läst i sin mattebok och han hade svarat med slutklämmen innan hon ens varit i närheten av den, sagt självklart att den var gammal. Hon hade inte mycket att säga som han inte redan hört av någon annan. Ändå såg han oftast på henne med de där hundlikt längtande ögonen som irriterade henne lika mycket som de smekte något inuti. När han ringde henne sade hon lika ofta ja som nej till att träffas, men hon lät honom aldrig kyssa henne.

Mycket riktigt stod den där, från ingenstans. En gammal dressin, lika rostig som spåret, som att den vuxit upp ur slipersen bredvid maskrosor och blåklint. Han hoppade spänstigt upp på den, drog i handtaget med kraft och med ett djupt gnissel rörde den sig en bit framåt. Han skrattade segervisst och sade åt henne att komma med. Hon satte händerna på den, hävde sig upp och satte sig på kanten, fortfarande tyst. Vätan gick strax igenom baksidan av hennes byxben och hon huttrade till. Fötterna i de dinglande tygskorna var iskalla. Hon satt med ryggen mot honom, såg det röda huset bredvid rälsen där han bodde med sina föräldrar, såg hans mamma skymta i fönstret, flyttande på en krukväxt. Hon svalde och fäste blicken på gräset nedanför de genomblöta fötterna och visste inte varför hon kände sig så tom när hon borde vara lycklig. Jag kommer antagligen att minnas den här dagen, tänkte hon. Jag kommer att minnas honom och hans regnimmade glasögon, mina kalla fötter och den här underliga dressinen. Jag kommer att tänka att det var en vacker dag och att jag hade hela livet framför mig. Sakta och gnisslande började dressinen röra sig utmed rälsen, med en underlig monoton sång rörde de sig bortåt, mot ingenstans, mot rälsens slut på en farkost som inte gick att vända.