Kan inte riktigt minnas att Stockholm känts så… näää förut när jag kommit tillbaka någonstansifrån. Det regnade och var ett par plusgrader och jag sprang ifatt flygbussen som hann stänga dörrarna, åka ett par meter, ångra sig, öppna dörrarna igen och nådigt släppa in mig. Sedan blev chauffören så irriterad på att jag inte hade klickat fram min sms-biljett i förväg att han körde innan jag hittat fram rätt kod, vilket betydde att när det var dags för mig att sätta mig var det redan full fart på bussen (lite för mycket fart om du frågar mig, hela resan tog knappt en halvtimme till city från Arlanda) och krängde så mycket att jag tappade balansen i gången och ramlade på min egen väska. Ett gnisslande ont i vänster smalben, ilskeledsna tårar som jag envist inte ville släppa ut innan jag satt mig på en ledig plats och helt enkelt känslan av… näää.

Jaha, jag är alltså hemma igen. Med ett nytt blåmärke och ungefär 1800 km för korta armar. Det går sådär, just nu. Stockholm. Yippie-ka-yeah, eller nåt. Suck.