Listorna, ja. Jag började skriva en ”årets”-lista som jag tänkte sno från Amanda men kunde egentligen inte svara på särskilt många av frågorna. Jag vet inte riktigt vad jag kan säga om 2009. Det har varit ett märkligt år på många sätt. Det är så mycket som ställts på huvudet, på gott och ont.
Yrkesmässigt har det varit tuffare än någonsin, krävt en ny förståelse och gett ny ödmjukhet för mig som hittills varit så förskonad från frilanseriets arbetslöshet. Ätande oro för hyran och korven på bordet är ny för mig. Det har varit ett år av ständiga missar och tappade trådar, många ”nästan-men inte riktigt”, otur och omständigheter utanför min kontroll. Och jag har gjort det enda jag har kunnat med det. Jag har blivit besviken och ledsen en stund, plockat upp mig igen, härdat ut och fortsatt försöka. Jag är fortfarande kvar exakt där, jag vet fortfarande inte riktigt hur det ska bli med saker och ting. Men jag har lärt mig att det går att leva med det.
Men leva. Herregud, livet. Och överraskningarna man inte kunnat föreställa sig. Plötsligt, kärlek. Jag har mött en man som nattpromenerar runt i mitt kvarter och lär sig hitta, efter att ha ensamkört bil 20 timmar för att vara med mig över jul. Det låter kanske klyschigt, men det är en nåd. Det är inget mindre än en nåd. Och jag förstår nästan inte själv hur det gick till. Nej, det är inte lätt att försöka vara så nära det går med nästan 2000 kilometers vardagsavstånd till varandra. Men det underliga är att avståndet kortas, hela tiden. Det blir färre och färre kilometer för varje gång vi mäter dem. Och plötsligt är jag rädd om mig själv på ett annat sätt, jag går inte genom mörka parker ensam på nätterna längre, för jag har ansvar inte bara för mig själv utan för någon som bryr sig om mig och som jag inte tänker utsätta för oro.
Året 2009. Året jag har gjort ganska många saker jag aldrig förr har gjort, försökt och testat mig fram. Året när jag på oväntade sätt har hittat hem genom att få ett till, ett som öppnar för möjligheter och frågor. Det är en utmaning att våga växa och förändras, det är ju det. Att våga det okända och tro att det blir bra. Men varför inte, alternativet är ju att allting förblir som det varit hittills, och jag vill inte det. Jag tänker följa med och se vem jag kan bli, vilka möjligheter jag har om jag inte hindrar mig. Eller för att säga som Ani DiFranco:
Buildings and bridges
are made to bend in the wind
to withstand the world, that’s what it takes
All that steel and stone
is no match for the air, my friend
what doesn’t bend breaks
what doesn’t bend breaks

we are made to bleed
and scab and heal and bleed again
and turn every scar into a joke
we are made to fight
and fuck and talk and fight again
and sit around and laugh until we choke
sit around and laugh until we choke