Och vi går på bio och ser Jane Campions nya, ”Bright star”, och jag är lite ömtålig idag när det är jul och allt är bra och så så jag rörs och gråter både när det är vackert och när det är sorgligt, och det är mycket av bägge delar så jag gråter stillsamt genom stora delar av filmen, och hans hand mot min är varm och varmare än mina läppar och jag vet, jag vet det, jag vet att jag är fel för det här århundradet, jag är som de gamla århundradena, jag är så allvarlig och naiv, jag är som stackars lungsjuke Keats som ser kärleken som något heligt som man inte får vara ovarsam med, man får aldrig vara ovarsam med kärlek, och hans hand är varm och varsam mot mina läppar och jag är nog allvarligare än jag borde, kanske, men vissa dagar är bara allvarliga och rädda och man behöver den där varma handen varsamt runt sitt hjärta, hållande mjukt och fast, hållande fast.
Den vackraste bilden i filmen är en där man inte ens ser deras ansikten.
Och första gången jag gråter är det för att Keats läser dikt vid matbordet. Och han är så allvarlig, med hjärtat på utsidan, det lilla naiva fågelhjärtat.
When I have fears that I may cease to be
Before my pen has glean’d my teeming brain,
Before high-piled books, in charactery,
Hold like rich garners the full ripen’d grain;
When I behold, upon the night’s starr’d face,
Huge cloudy symbols of a high romance,
And think that I may never live to trace
Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the faery power
Of unreflecting love;–then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.
december 26, 2009 at 12:02 f m
Underbart!
Han med den där varma handen, han är nog en lyckans ost som har dej!
december 26, 2009 at 12:04 f m
Jeg snakket nettopp med en venninne om redsel for hjertet mitt, savnet etter en varm hånd og at i min lengsel, så kjennes det ut som jeg går i oppløsning innvendig.
Julen er lang i år. Så dukket dette innlegget opp i RSS-leseren min. Og jeg fant den vakreste og mest beskrivende setningen jeg har lest på lenge: ”..vissa dagar är bara allvarliga och rädda och man behöver den där varma handen varsamt runt sitt hjärta, hållande mjukt och fast, hållande fast”
Rett etter pep det i telefonen min, og jeg fikk bekreftelsen jeg trengte – på at hjertet mitt er trygt og at den varme hånden ikke vil slippe meg.
Jeg kommer til å legge krøllene på puten med et varmt smil i kveld, Suziluz.
december 26, 2009 at 12:25 f m
Rent hjärta, Suziluz, rent hjärta.
Det är där bland annat naiviteten kommer in.
(missuppfatta mig rätt)
Var glad att du besitter den…
För det rena hjärtat är också redo till att möta och ta emot kärlek.
All lycka till dig.
/Marie
december 26, 2009 at 1:31 f m
Så fint, så fint… Och jag vill absolut se filmen!
december 26, 2009 at 2:03 e m
Emma: Jag hoppas att han tycker det. Jag är i alla fall en lyckans ost som har honom.
Curly: Fina du. En dag en kaffe, du, jag och Jakob. Kram på dig.
Marie R: Jag är glad över det. Ibland. För det mesta. Men ibland är det mer ängslan än nödvändigt, och då behöver man hjälp. Från en som tar en på allvar och står kvar. All lycka till dig också.
Dekorum: Gör det! Den är kanske lite lång, men mycket vacker och sevärd.
december 26, 2009 at 7:23 e m
Men att du skulle finnas i ett annat århundrade och ha dött i lungsot vid nitton års ålder verkar också fel, menar den lite för förnumstiga och lite för lite poetiska annannan.
december 27, 2009 at 12:02 e m
Suziluz – jeg gleder meg til den kaffen! Klem og gode tanker, så lenge
december 27, 2009 at 12:07 e m
Vet du det är sådana hjärtan som har förmånen att känna. Trots att de blivit både trasiga och trampade på. Och det är bra.
Stor kram till dig.
december 28, 2009 at 6:04 e m
Annannan: Haha, jo, ja… jag tycker att jag kunde ha fått bli åtminstone 25?
Curly: Avtale.
Wettex: Tack. Och kram tillbaka.