Och vi går på bio och ser Jane Campions nya, ”Bright star”, och jag är lite ömtålig idag när det är jul och allt är bra och så så jag rörs och gråter både när det är vackert och när det är sorgligt, och det är mycket av bägge delar så jag gråter stillsamt genom stora delar av filmen, och hans hand mot min är varm och varmare än mina läppar och jag vet, jag vet det, jag vet att jag är fel för det här århundradet, jag är som de gamla århundradena, jag är så allvarlig och naiv, jag är som stackars lungsjuke Keats som ser kärleken som något heligt som man inte får vara ovarsam med, man får aldrig vara ovarsam med kärlek, och hans hand är varm och varsam mot mina läppar och jag är nog allvarligare än jag borde, kanske, men vissa dagar är bara allvarliga och rädda och man behöver den där varma handen varsamt runt sitt hjärta, hållande mjukt och fast, hållande fast.

Den vackraste bilden i filmen är en där man inte ens ser deras ansikten.

Och första gången jag gråter är det för att Keats läser dikt vid matbordet. Och han är så allvarlig, med hjärtat på utsidan, det lilla naiva fågelhjärtat.

When I have fears that I may cease to be
    Before my pen has glean’d my teeming brain,
Before high-piled books, in charactery,
    Hold like rich garners the full ripen’d grain;
When I behold, upon the night’s starr’d face,
    Huge cloudy symbols of a high romance,
And think that I may never live to trace
    Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
    That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the faery power
    Of unreflecting love;–then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.