Det är människorna. Som är det absolut värsta och det utan tvivel bästa som kan hända en. Det är så simpelt, när man tänker närmare på det. Och på ett sätt lika skrämmande som hoppfullt. Att man, när man… eller vänta. Inte man. Jag, är det ju. Jag. När jag försöker minnas de där avgörande punkterna, stunderna som förändrade, på gott eller ont. Då är det först de andra jag ser, människorna som var runt mig då. Jag ser det de gav och det de lät bli att ge. Genom dem ser jag mig. Vad jag själv gav, eller lät bli att ge. Och därifrån ser jag försiktigt trådarna som leder framåt. Försöker knyta upp och knyta nytt.

Jag minns. De vinröda kinaskorna jag hade på mig första skoldagen, och hur halkiga de var på gruset framför entrén. Jag fick en knuff i ryggen redan efter första dagen, redan första dagen tog jag emot mig med handflatorna i gruset och lärde mig dölja och ljuga om vad som hade hänt, varifrån såren och blåmärkena kom. Och jag minns henne, hon som sade att jag luktade illa. Hon som var skälet till att jag började använda deodorant redan som tioåring. Åh, vad jag beundrade henne. Hon var vacker, vackrare, vackrast. Klassens självlysande drottning, som bubblande av äppelmust. Sedan kom han, som gav mig listan de gjort på högstadiet. Där det stod i klartext att jag var skolans fulaste tjej, eftersom det var en lista över alla i klass 8, ingen glömd. Jag stod allra nederst, näst fulast var en tjej med grav psoriasis, som hade kliat bort håret fläckvis på huvudet och var illande rödfjällig i ansiktet. Henne kallade de Persikan. Jag var snarare onämnbar. Oberörbar. Konstig och äcklig.

Hon den vackra mötte jag för kanske tio år sedan av en slump. Jag var ute med Revisorn och där var hon. Hon blev illa till mods av att se mig. Kom fram och hälsade, sade att hon visste att jag var skådespelare numera, hon hade sett något, vad det nu var. Sedan tog hon en paus innan hon sade att vi någon gång verkligen måste prata. Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att jag efteråt frågade Revisorn om han inte tyckte att hon var strålande vacker. Som doppad i gyllenhonung, rågblont glänsande. Han blev förvånad, mindes inte ens hur hon sett ut, det var väl inget speciellt med henne, en helt allmän kvinna bara som kommit fram för att säga hej.

Varför skriver jag det här nu? Jag vet inte. Kanske för att jag lyssnade på Morgan Allings sommarprogram som poddradio, och påmindes om obarmhärtigheten i att vara ett oskyddat barn. Eller kanske för att jag håller med honom fullständigt i åsikten att det egentligen inte handlar om erfarenheterna man gjort, utan vilka slutsatser man drar av dem, på vilket sätt man tar ansvar för att göra sitt liv gott och vad man själv ger vidare till andra. Att en svår barndom aldrig kan ursäkta att vara en bitter vuxen. Det kan förklara en del, förstås, men det ursäktar faktiskt ingenting. Livet levs hela tiden nu, inte då. Då är för längesedan borta, bara smutsiga fingeravtryck på ett gammalt fotografi. Det man får slita med är sitt behov av tillit samtidigt med sin rädsla för densamma, rädslan för den svikna tilliten. Eller man, herregud. Jag. Det är ju faktiskt mig jag menar.

Men tilliten, tilliten. Och alla dessa människor som gör gott. Som bryr sig om. Som orkar kämpa. Här finns en intervju på norsk tv2 med Kristin Oudmayer, som skrivit en bok om mobbing och dessutom har en blogg på temat. Kristin, du är stark och modig. Kudos. Jag är stolt över att tänka på dig som en vän.

Och i köket intill där jag sitter ligger två bilder på bänken, bilder som Jakob har tagit av mig. Jag går ut och tittar på dem med jämna mellanrum, förtjust och förvånad. Jag är nämligen nästan overkligt vacker på dem, han ger mig en möjlighet att se mig med sin egen blick. Hjälp. Jag är vacker. Förunderligt, och jag är bävande tacksam. Lite rädsla. Och tilliten, tilliten.