Det är människorna. Som är det absolut värsta och det utan tvivel bästa som kan hända en. Det är så simpelt, när man tänker närmare på det. Och på ett sätt lika skrämmande som hoppfullt. Att man, när man… eller vänta. Inte man. Jag, är det ju. Jag. När jag försöker minnas de där avgörande punkterna, stunderna som förändrade, på gott eller ont. Då är det först de andra jag ser, människorna som var runt mig då. Jag ser det de gav och det de lät bli att ge. Genom dem ser jag mig. Vad jag själv gav, eller lät bli att ge. Och därifrån ser jag försiktigt trådarna som leder framåt. Försöker knyta upp och knyta nytt.
Jag minns. De vinröda kinaskorna jag hade på mig första skoldagen, och hur halkiga de var på gruset framför entrén. Jag fick en knuff i ryggen redan efter första dagen, redan första dagen tog jag emot mig med handflatorna i gruset och lärde mig dölja och ljuga om vad som hade hänt, varifrån såren och blåmärkena kom. Och jag minns henne, hon som sade att jag luktade illa. Hon som var skälet till att jag började använda deodorant redan som tioåring. Åh, vad jag beundrade henne. Hon var vacker, vackrare, vackrast. Klassens självlysande drottning, som bubblande av äppelmust. Sedan kom han, som gav mig listan de gjort på högstadiet. Där det stod i klartext att jag var skolans fulaste tjej, eftersom det var en lista över alla i klass 8, ingen glömd. Jag stod allra nederst, näst fulast var en tjej med grav psoriasis, som hade kliat bort håret fläckvis på huvudet och var illande rödfjällig i ansiktet. Henne kallade de Persikan. Jag var snarare onämnbar. Oberörbar. Konstig och äcklig.
Hon den vackra mötte jag för kanske tio år sedan av en slump. Jag var ute med Revisorn och där var hon. Hon blev illa till mods av att se mig. Kom fram och hälsade, sade att hon visste att jag var skådespelare numera, hon hade sett något, vad det nu var. Sedan tog hon en paus innan hon sade att vi någon gång verkligen måste prata. Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att jag efteråt frågade Revisorn om han inte tyckte att hon var strålande vacker. Som doppad i gyllenhonung, rågblont glänsande. Han blev förvånad, mindes inte ens hur hon sett ut, det var väl inget speciellt med henne, en helt allmän kvinna bara som kommit fram för att säga hej.
Varför skriver jag det här nu? Jag vet inte. Kanske för att jag lyssnade på Morgan Allings sommarprogram som poddradio, och påmindes om obarmhärtigheten i att vara ett oskyddat barn. Eller kanske för att jag håller med honom fullständigt i åsikten att det egentligen inte handlar om erfarenheterna man gjort, utan vilka slutsatser man drar av dem, på vilket sätt man tar ansvar för att göra sitt liv gott och vad man själv ger vidare till andra. Att en svår barndom aldrig kan ursäkta att vara en bitter vuxen. Det kan förklara en del, förstås, men det ursäktar faktiskt ingenting. Livet levs hela tiden nu, inte då. Då är för längesedan borta, bara smutsiga fingeravtryck på ett gammalt fotografi. Det man får slita med är sitt behov av tillit samtidigt med sin rädsla för densamma, rädslan för den svikna tilliten. Eller man, herregud. Jag. Det är ju faktiskt mig jag menar.
Men tilliten, tilliten. Och alla dessa människor som gör gott. Som bryr sig om. Som orkar kämpa. Här finns en intervju på norsk tv2 med Kristin Oudmayer, som skrivit en bok om mobbing och dessutom har en blogg på temat. Kristin, du är stark och modig. Kudos. Jag är stolt över att tänka på dig som en vän.
Och i köket intill där jag sitter ligger två bilder på bänken, bilder som Jakob har tagit av mig. Jag går ut och tittar på dem med jämna mellanrum, förtjust och förvånad. Jag är nämligen nästan overkligt vacker på dem, han ger mig en möjlighet att se mig med sin egen blick. Hjälp. Jag är vacker. Förunderligt, och jag är bävande tacksam. Lite rädsla. Och tilliten, tilliten.
januari 7, 2010 at 4:16 e m
Nu blev jag alldeles tårögd, och lite öm i hjärtat. Så kloka och fina ord…
januari 7, 2010 at 4:16 e m
Du är inte bara vacker utanpå. Det bara rinner helt fantastiska formuleringar och skönhet ut från dig hela tiden…!
januari 7, 2010 at 4:23 e m
Kanske ploppar det upp scener ur det förflutna för att du rör dig nu, och är trygg? Jag tycker att det verkar fungera så. Man kan släppa fram dem när de inte styr så mycket längre. Betrakta dem, regissera hur de känns. Spännande. Jag tidsreser lite själv just nu, i projektet rensa-bland-mina-böcker. Det är hemskt spännande, alltså.
januari 7, 2010 at 4:29 e m
Du skriver så fint Suziluz. Och jag är så glad för din lyckas skull, den du upplever nu. Du ser, livet böljar fram och tillbaka!
januari 7, 2010 at 5:50 e m
Käraste du. Såklart att du är vacker. Jag är glad för din skull, återigen.
Vi har tydligen gjort samma resa…
http://wettexvarlden.wordpress.com/2008/11/16/mobbing-ii/
Stor, stor kram!
januari 7, 2010 at 8:36 e m
Guld. Du är vacker som en älva. Och klok som tusen böcker.
januari 7, 2010 at 9:08 e m
PUSS!!!!!!!
januari 8, 2010 at 1:22 f m
Kjære Suz,
Jeg var rørt av teksten din lenge før jeg kom til delen hvor mitt eget navn plutselig dukket opp. Da ble jeg var om hjertet og stolt i tillegg – takk for gode ord. Det er fint å tenke på deg som en venn og jeg gleder meg til vi treffes over en varm kopp kaffe eller et glass rødvin. Du, Jakob og jeg.
At du er vakker på innsiden, er hevet over enhver tvil. At Jakob lar deg få se deg slik han opplever deg – og at du tar i mot er rørende og fint å ta del i fra sidelinjen. Du lar deg skinne på…
Varm klem og gode tanker
januari 8, 2010 at 8:20 f m
[…] This post was mentioned on Twitter by Jorun Aa Sandåker, VB av alkoholikere. VB av alkoholikere said: RT @vrangest Rørt og glad. Min kvinnelige favorittblogger, som er svensk, har skrevet litt om meg (m.fl )i en bloggpost http://bit.ly/8rKYkM […]
januari 8, 2010 at 9:30 f m
Det är ju så mycket i det här inlägget. Den oerhört vackra musiken. Det underbara i att få bli vacker. (”När du ser mig, när jag finns i dina ögon, då flyger mitt hjärtas fågel” blev så uppenbart för mig varje gång en ny samvaro inleddes i vår långa pendlingsperiod.)
Men mina tankar fastnar i indignationen över hur jävligt det kan vara att vara barn. Och fast jag måste inse att jag inte fått känna på mer än en mycket lätt släng av det här så väcker det tankar hos mig som sitter så djupt att jag skulle kunna tro att de var medfödda om jag inte visste att de lärts in under nio skolår.
Numer formulerar jag mina tankar som ett djupt tvivel på att man verkligen ska fösa ihop ungar i stora grupper. Av varje barns bristande förståelse och vacklande egna självkänsla och självständighet blir det en summerad våldsam grymhet när de får verka i grupp. En grymhet som under de tidigare åren slår mest mot andra barn, så småningom också mot vuxna (lärare).
Det är bra att du blivit vacker. Det är underbart att bli vuxen för att vara barn är för jävligt!
januari 8, 2010 at 10:54 f m
annannan: oj, aj, där slog du huvet på spiken. Så mycket som man lätt tror är medfött …
januari 8, 2010 at 4:24 e m
Dekorum, Mari, Monet & Godiva: Tack, fina ni. Verkligen tack.
m: Ja, kanske. Att det att vara trygg släpper fram tankar om att inte vara det. Att det så tydligt är en ny tid nu. Eller kanske att det att vara trygg ökar rädslan för att tappa bort det, och påminner om gammal rädsla. Vet inte. Men jag har tänkt en hel del på gamla dagar på sistone.
Wettex: Ja, jösses. Jag läste ditt inlägg och suckade länge. Du hade vaktis, jag hade biblioteket. Stor kram tillbaka, och vad skönt det är att vara vuxen!
Sociologen: Puss, vännen. Ses snart!
Kristin: Det blir en fin träff, det vet jag redan! Och varm kram tillbaka.
Annannan: Ja, att vara barn är förjävligt. Barn är så inihelvete gränslösa om ingen sätter gränser åt dem. Luktar sig till svaghet som hajar till blod och har ingen som helst förståelse för olikheter, om det inte finns någon som lär dem det. Jag tror inte heller på stora grupper, baserade på ålder. Barn är för olika utvecklade för att det egentligen ska fungera bra, och lärare ofta för hårt pressade för att hinna se dem. Dessutom finns det en så obehaglig mentalitet i dagens samhälle, den här biten om att det är bäst att sköta sig själv och skita i andra. Jag tror på kollektivism med gemensamt ansvar, inte ”kollektivism” som bara är en påtvingad grupp där varje individ bara rår sig själv och gärna på andras bekostnad. Det finns lite för mycket sånt.
Förresten, hon som var min största plågoande genom hela grundskolan, hon den vackra. Hon är lärare idag. Så hon gör nog sitt för att sona.
januari 8, 2010 at 7:44 e m
[…] Suziluz og alle andre som fant sin egen standard, eller trenger et ord mot helg, for nå stiger lyset: var […]
januari 13, 2010 at 10:11 f m
Jeg har lest dette innlegget ditt flere ganger nå. Enda flere ganger har jeg vært innom bloggen din og lest -og tenkt.
Jeg beundrer deg for din evne til å ville det beste, å ville _ditt_ beste, som du viser gjennom å ta i mot andres gode tanker om deg. Kan hende gjør du dem til dine egne.
Du viser også en innsikt som mange ikke tør se; vi har ansvar for å leve vårt eget liv. Det betyr ikke at vi kan noe for hvordan andre behandler oss; det betyr bare at ingen andre enn oss selv kan ta oss videre. Dypest sett. Det betyr heller ikke at om en selv ikke er i stand til å ta seg selv videre, en som ikke får det til og som blir den som taper dobbelt.
Vi er utrustet ulikt, og vi vil til ulike velge ut fra det vi har til enhver tid.
Du skriver så bra ”Det man får slita med är sitt behov av tillit samtidigt med sin rädsla för densamma, rädslan för den svikna tilliten.”
Det ble mange ord, det her…
Ønsker deg alt godt; Suziluz; du og Jakob er heldige som har hverandre.
januari 14, 2010 at 12:03 e m
mariasmetode: Tack för en fin kommentar, och välkommen hit! Och ja, vi är alla utrustade olika. Olika bagage och olika styrkor och olika behov. Och så ska vi försöka möta varandra och dela livsutrymme på olika sätt. Lita på vårt eget utrymme i andras liv. Det är inte lätt, och är man som jag en person som drivits mycket av rädslor är det en ständig kamp att gå emot det skrikande larmet. Trots att jag vet att det är en ryggmärgsreflex som tappat sin funktion i nuet finns den där och stör. Och ja, där är jag helt medveten om att ingen annan än jag själv kan försöka lossa spärrar och komma vidare. Alltså är det ett ansvar inte bara mot mig själv, utan mot dem som vill vara med mig att jobba med saken. Inte lätt. Men nödvändigt.
Och tack för den fina önskan – detsamma till dig, och jag håller med. Vi har tur.