På Gardermoen kostar en timmes internet 60 kronor, och 24 timmars internet 120 kronor. Det är väl meningen att det ska kännas som att man gör en bra affär om man har lång väntetid. Och det gör man väl kanske. Särskilt ifall man redan har köpt någon märklig vibrerande mascara från Lancôme bara för att den var på rea och för sent upptäckt att den har fel färg. Dessutom, på sidan av kartongen kan man läsa ”read the instructions before using the Powermascara and keep the guidebook”. Guidebok? Jösses.

Det är helt värdelöst att åka ifrån någon man helst bara vill stanna hos, stanna och stanna och stanna. Stanna och stanna tills tiden slutar gå, tills allting flyter samman. Jag sitter tryckt mot hans rygg med näsan eller kinden mot hans nacke, fyller mina armar med honom, lägger mina alltid lite kalla händer mot hans värme. Kommer man någonsin tillräckligt nära eller är det alltid en känsla av att det finns mer, närmare, inuti? Känner sig alla lite otillräckliga på samma sätt som jag när det gäller sånt? Jag vet att jag inte behöver vara rädd. Jag är rädd.

Flickan i kassan pratar engelska med mig trots att jag pratar svenska och hon är norsk. Ägg-och-baconmacka, Imsdal med päronsmak. Och så den där kroken som jag upptäckte redan förra gången, där det finns en väggkontakt där datasladden kan få sitta. Det är fel gate, alla runt mig ska till Paris. Och det ska väl jag med, på sätt och vis, bara inte just idag. Flygplatsfilosofi. Nej, jag ska bara hem. Tillbaka till Stockholm, där jobbkorken har gått ur äntligen och jag ska jobba med fyra olika saker inom ett par veckor. Det är klart att jag är glad. Det är klart att jag är det. Såklart är jag glad!

Bilden jag bär bakom ögonlocken är den där han i morse smygande lägger chokladkaka i min väska, för att ha med på resan. Hans lite bekymrade panna när han säger att jag fryser. Våra händer flätade i varann, hans ögon näranäranära tills jag inte kan se mer, tills det är för nära för att se mer och man bara kan känna. Bara känna, inget annat, då är tankarna och orden alldeles tysta en stund och jag är inte längre rädd

för en liten stund är jag så nära han så nära att jag inte längre är rädd

Väntan. Det gör ont av allt sittande, alla säten är obekväma när man är på fel plats, mellanplatsen, limbo, och det där blåmärket på låret jag fick av att gå in i ett bord ömmar när jag byter sittställning. Jag äter hans chokladkaka. Dricker Imsdal med päronsmak. Alla runt mig ska till Paris. Jag tänker att jag är helt genomskinlig, att det inte finns någonting i mig som inte syns, jag har alltid varit uppenbar och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak. Jag längtar efter honom. Jag längtar hem.