någonstans där ute låter den och jag vet inte vad det är för sort men jag minns honom biologiläraren med överkammad flint och fjällrävenjacka och den där lilla kikaren och hans entusiasm när han spelade olika fågelljud och tittade på oss med enorm förtjusning och ett litet flämtande hör ni nu? va? och ingen av oss hörde skillnaden men vi kände hans glädje och det gjorde att ingen av oss skrattade nej ingen skrattade trots att vi bara var tretton fjorton år och jag minns honom fortfarande minns hans jacka och de där ljudbanden med olika fåglar som han hanterade med sådan entusiasm

den där mannen som vinkade åt mig att öppna fönstret när jag drog upp persiennen i morse och som när jag gjorde det bad mig släppa in honom i porten bredvid och sade att han skulle till erik och jag vet inte om det bor någon erik där men jag släppte in för jag tror gott jag tror på människan och tills för bara något år sedan hade vi inte ens portkod så varför skulle det spela roll om det bor en erik där nej jag släppte in jag försöker alltid släppa in

fåglarna sjöng och sjöng och jag började tänka att de var som ett entusiastiskt ljudband för mitt liv just idag just idag så tar livet ännu ett av sina steg framåt just idag lägger jag lägger vi stenarna till nästa hållpunkt och jag ringer samtal flera samtal som är av sorten som ska bygga och jag tänker att idag är det jag och du och fåglarna, fåglarna sjunger för oss bara för oss

det är alltid oss de sjunger för