Jag har länge försökt skriva ett inlägg om kroppen, men det vill sig inte riktigt. Först och främst för att jag har både för mycket och för lite att säga om det, samtidigt. Men eftersom jag i dagarna har gjort ett fotomodelljobb som kommer att börja kablas ut i media alldeles snart, tänkte jag passa på att skriva lite om utsida. Om att låtsas. Om bilden av, och fåfänga. 

Tanken föddes nog på Guldbaggegalan i måndags, och fortsatte när jag såg en promobild för ett nytt rockband. Det var en grupp män i jeans och slitna jackor, solglasögon och noggrant ordnat rufs i håret. Välfixade och genomtänkt fotade. Och jag tänker på mig själv i klänning, noggrant smink och uppsatt hår i måndags, liksom alla mina vänner och kollegor och det blir ganska skrattretande.

Ingen ser ju ut sådär. Det vet vi alla. Eller vet vi? Jodå, jag är en snygg tjej till vardags också, absolut. Men jag ser absolut inte ut sådär. Jag sitter här nu framför datorn i jeans, t-shirt och fleecejacka, otvättat hår i tofs och helt osminkad. Det är så jag ser ut de allra flesta dagarna, om jag inte jobbar och blir sminkad och påklädd av någon annan. Och ibland tänker jag på en pakt jag och Sångerskan gjorde i våra tidiga tjugoår, innan någon av oss etablerat sig. Vi sade att vi aldrig skulle låta oss retuscheras på bild, utan se ut som vi ser ut. Det är en god ambition som vi bägge har följt. Men vi sade inget om smink eller kläder, och det är ju sminket och kläderna som får en att se ut som något helt annat.

På Guldbaggegalan vann Ulf Malmros pris för bästa manus, och höll ett tal om att ingen vet vem manusförfattare är trots deras vikt för filmen. Jag sade till mitt sällskap att ingen vet vem mask och kostym är heller, och de gör minst lika mycket för en rollkaraktär som vi skådespelare gör. Föreställ er Noomi Rapace spela Lisbeth Salander utan smink och kostym, bara föreställ er hur mycket av det surmulna uttrycket som skulle vara stenhårt då? Well… då skulle hon helt enkelt ha fått jobba tre gånger så hårt. Och det hade nog ändå gått sådär, i jeans, t-shirt och fleecejacka, osminkad med otvättat hår.

Under modelljobbet blev jag väldigt tjusigt sminkad till att se avspänt osminkad och snygg ut. Sådär som modeller ser ut. Att se tjusigt osminkad ut tar kanske en timme att sminka. Och jag ska erkänna – jag gillar att bli modellsnygg. Det är roligt. Felfri hy, vita ögonvitor (ClearEye) och perfekt formade ögonfransar. Slarvigt, ”okammat” uppsatt hår som först borstades, sedan plattades, sedan lockades lite och friserades. Jag fick till och med en snabb putsning och lackering av naglarna. Och voilà! ”Osminkad” snygg modelltjej. Det är nästan lite overkligt. Och människorna som jobbar med det här, de är superproffs. Man blir osminkat sminkad på olika sätt beroende på om man ska stillbildsfota eller filma. Det är olika slags ljus och olika slags smink. Jösses. Men själv är man en upp-pimpad version av sig, en låtsasfigur, en…

roll.

Ja, det är ju det. Jag tänker ofta att de gör halva jobbet åt mig.

Jag har alltid gillat den här biten. Att sätta på sig en konstig hatt och så är man liksom fru Morot plötsligt. Fantasin har alltid varit att få vara med i en epok-film, med lockar och flätor på huvudet och empirskurna klänningar, och av något skäl pratar vi alltid engelska i min fantasi, säger saker som I’m taking a walk in the park, maman med överklassigt uttal och det finns hästar i närheten. Jag gillar att bli utklädd, att få vara någon annan för en stund. Och jag gillar det på sätt och vis till och med när jag egentligen är mig själv – som på galan. Det är ett mellanting mellan verklighet och låtsas. Det är en slags lek, en fåfäng lek. En bild av något som inte finns.

Vi ser inte ut sådär. Vi gör inte det. Vi låtsas. Det är vårt jobb.