Programledaren på tv frågar det amerikanska paret om de tror att de kan trivas i den nybyggda spanska villan i gammal stil, och kvinnan i paret svarar jaa-visst trots att köket egentligen är lite för litet och det inte finns någon pool. Utsikten över vattnet från trädgården är förförisk. Marielle suckar högljutt, sänker volymen på programmet och kastar irriterat in ett par till jordnötter i munnen. Hon tuggar intensivt medan de amerikanska pensionärerna står med armarna om varandras midja och ser nöjt på spanskmönstrat kakel.

Mobiltelefonen piper plötsligt till och Marielle känner ett litet sting av glädje, kanske att Inez trots allt kunde ta ledigt från familjemyset den här fredagskvällen och följa med på bio? Hon sträcker sig över soffan och klickar förväntansfullt upp meddelandet. “Hej, Marielle, du glömde ditt kort i butiken, jag stod bakom dig i kön när du lade det från dig där vi packade varorna. Jag heter Jon, och jag tyckte du luktade så gott.” Marielle stirrar på telefonen. Läser meddelandet ett gång till. Avsändarnumret är okänt. Vad är det här? Ett idiotiskt skämt? Vilken butik? Vadå för kort? Ska det här ens till henne? Ja, det står ju ”Hej, Marielle.” I förvirringen börjar hon fundera på om hon har tappat bort någon slags fotografi innan det slår henne att hon ju har tappat ett kort, bara av en annan sort. Visa-kortet. Förra helgen. Hon upptäckte att det var borta på lördagen i videobutiken (butiken?), rotade igenom hela sin handväska med sjunkande mod, fick gå hem utan film och leta igenom lägenheten innan hon till slut med gråten i halsen ringde bankens journummer och fick kortet spärrat. Sedan hade hon inte haft kontanter förrän måndagen när banken öppnade och hon fått gå tidigare från jobbet för att hinna ta ut. Hon hade ändå slirat genom snömodden hemåt efter med en diffus känsla av tacksamhet för att ingen hunnit länsa hennes konto, inte för att det fanns så mycket att ta, eller just därför. Hon har fortfarande inte fått det nya kortet. Vem fan är den här Jon, och varför – om han nu ens verkligen har hennes kort – har han hållit på det i en hel vecka? Hon klickar förvirrat igen telefonen och vet inte ens om hon är arg, rädd eller skeptisk, eller alltihop på samma gång. Två sekunder efter klickar hon upp meddelandet igen och läser en gång till. ”Hej, Marielle.” Och så läser hon den sista meningen igen och vet inte om hon ska bli smickrad eller tänka att han är en stalker. Efter att ha googlat mobilnumret och insett att det är hemligt, det finns inga uppgifter om namn eller adress och hon har alltså inte en aning om vem den här ”Jon” är, men också hunnit bli lika nyfiken som hon är irriterad, sätter hon sig bekvämt tillrätta i soffhörnet igen, tuggar noggrant sig igenom det sista i jordnötspåsen medan hon tänker en stund. Sedan tar hon mobilen och skickar sitt svar på det underliga sms:et.

– Eh, ja… jag… menade inte att skrämma dig, säger han efter att ha gett henne Visakortet. Det blev, eh, ja… lite… fel, kan man säga. Eller inte fel, men… ja.
– Ja, tack i alla fall, säger Marielle och viftar lite lamt med sitt kort. Han nickar och drar med handen över näsan. Den är lite röd.
De tvekar bägge två, står kvar trots att korttransaktionen är klar och de egentligen inte har mer att säga varann. Han har ingen mössa, och när han vrider på huvudet och kikar in i butiken ser hon att han har en virvel på huvudet med en liten ivägstretande tott. Innan hon hinner vare sig tänka efter eller hejda sig sträcker hon fram handen och stryker honom över den, försöker lägga den på plats. Han rycker till av förvåning och hon drar snabbt tillbaka handen, rodnar och börjar fnissa.
– Oj, förlåt! säger hon och skakar på huvudet. Det var inte jag, eller jag menar, det var inte meningen!
De ser varann i ögonen. Tystnad. Så börjar de bägge skratta, högre och högre, hejdlöst. Marielle skrattar så att det börjar värka i kinderna, hon trycker händerna mot dem för att få stopp på det. När hon lugnat sig ser hon honom i ögonen. Han ler mot henne, blygt. Hans ögon är grå.
– Vill du ta en kopp kaffe en dag? säger han efter en stund. Han låter inte lika tvekande längre och Marielle känner sig vild och fri.
– Varför inte nu med en gång? svarar hon och börjar skratta igen.

Det här är fortsättningen på den här historien.