Jag önskar att det inte hade varit så uppenbart var resultatet skulle hamna.

Ni har säkert sett eller hört om det, undersökningen som Ekot gjorde om sexuella trakasserier i teaterbranschen. Jag är en av de skådespelare som fick den enkäten och har svarat på den. Och ja, jag är en av alla de 50% kvinnliga skådespelare som har blivit utsatt för mer eller mindre råa sexuella anspelningar eller förfrågningar på jobbet. Ärligt talat, jag är förvånad över att det inte var fler som svarade ja på den frågan. Majoriteten av alla kvinnor i mitt yrke har varit med om det. Ovälkomna kommentarer, tafs, slippriga inviter eller mer handfasta försök. Som gärna sedan skämtas bort om det inte tas väl emot, eller bagatelliseras. Huskorset skriver också om det.

Här är några exempel på historier jag personligen har hört berättas av vederbörande:

En nittonårig skådespelerska kommer till sin loge för kvällens föreställning, där inne sitter en etablerad manlig stjärna i fyrtiofemårsåldern och säger att han tänker se på när hon byter om. Han vägrar gå trots hennes protester. Till slut går hon till chefens kontor (modig! det skulle inte alla gjort) och säger som det är. Chefen ursäktar mannen med att han är van att göra lite som han vill, och att han inte menar något illa. Chefen anser inte att det är något att ta på allvar, utan säger att hon väl får byta om på toaletten om hon tycker att det är så jobbigt. Sedan får skådespelerskan en utskällning av en annan manlig kollega som säger att hon aldrig mer kommer att få jobb om hon inte respekterar folk.

En trettioårig skådespelerska får varje repetition finna sig i att regissören, varje gång han ska ge henne kritik för scenen de jobbar med, tar i henne på olika sätt, lägger armarna om, klämmer lite här och där och pussar på halsen. Ingen annan i ensemblen protesterar, hon vågar heller inte säga något högt. När hon efter premiär och regissörens försvinnande försöker prata med ensemblen om det svarar de undvikande att de trodde att det var något på gång mellan dem och inte ville lägga sig i. Detta trots att de alla visste att skådespelerskan var lyckligt nygift småbarnsmor.

En medelålders skådespelerska får veta av sin manliga kollega att han ”fajtats med regissören” för att hon ska få göra huvudrollen hon fått, eftersom de alla är överens om att hon egentligen inte är tillräckligt snygg. Han är stolt över att han ”kämpat för henne”. Själv får hon många gliringar om sitt utseende hela repetitionsperioden, och den manlige kollegan som ”kämpat för henne” backar inte upp.

Det här är bara en vind i träden. Det finns extremt många historier som de här. Jag har själv brottats med kollegor och arbetsledare som inte vet var gränsen går. Jag har blivit ombedd att ta av mig tröjan när jag provfilmat en gång (och nej, jag gjorde det inte). Jag har som tjugofemåring fått många slags förslag och inviter från dubbelt så gamla män, som anser sig uppmuntrade av att vi suttit och ätit lunch vid samma bord i kantinen eller åkt i samma hiss.

Enligt mig är inte det här ett sexuellt problem. Det är ett strukturellt problem. Det är gamla skitmaktmönster som fortfarande går igen, som fortfarande inte blir tagna på allvar eller sedda som problem. Det handlar om myten om det manliga geniet, om myten att ”riktiga konstnärer” inte går att tämja, om boys will be boys och det är väl inte så farligt. Och bagatellisering och förminskande är ett av världens vanligaste maktmedel, kanske det mest vanligt förekommande när det används mot kvinnor. Att få höra att det handlar om att man bara är lättstött eller överreagerar. Eller som vissa säger – man vet ju aldrig när folk är med på det eller inte. Men saken är den att vi jobbar i en miljö där det just för att vi jobbar nära varandra är mycket, mycket lätt att känna när någon inte respekterar en. Att jobba på en scen är ett utsatt arbete, både emotionellt och ibland fysiskt sett. Det grundläggande för att kunna göra det arbetet är att känna sig väl emottagen och respekterad av sina kollegor. Och även om det för en utomstående kan vara svårt att se, är vi mycket noga med våra privata gränser. Våra kroppar och våra känslor är arbetsredskap, ja – men de är inte till allmän användning för den som får lust. Och det är heller inte så att bara för att man kysser en kollega i spel på scenen, är det ok för personen att ta sig friheter med en.

Det är inte så.

Men det är så det ofta är.

Jag önskar, som sagt, att det inte hade varit så uppenbart var resultatet skulle hamna. Nu ska kulturministern ta förfärade krafttag, eftersom hon är förvånad över resultatet. Och det kan väl låta ironiskt, men det är ju skönt att någon är förvånad.