Jag drömde om min terapeut i natt, jag drömde att vi var väninnor och att jag klättrade upp på hennes balkong balanserade en cykel på ena armen, och hon låg och gömde sig för någon i badrummet, någon jag försökte hjälpa henne att bli av med. Jag satt på toalettlocket och såg henne ligga i det fyllda badkaret, under vattnet, fullt påklädd i något slags spetsblus och byxor, det enda som stack upp ovanför vattenytan var hennes högerarm som hon höll rakt upp från axeln med handen avspänt hängande från handleden, och där var vi, hon och jag och armen i hennes badrum och jag skulle hjälpa henne, det var min tur att få hjälpa till. Hennes lägenhet var inte i så bra skick. När hon till slut kom upp ur badkaret med håret klistrat mot kinderna sade hon att hon saknat mig.

Jag vaknar och drömmen ligger kvar i mig, klar som vatten, bleknar inte som drömmar oftast gör. Vi delade många timmar i ett för övrigt tomt rum. Saknar hon mig, tro? Saknar jag henne? Kanske. Jag tänker på henne då och då.

På tunnelbanan möter jag en gammal kvinna som pratar rakt ut i luften. Först tror jag att hon pratar med en tonårsflicka som står framför mig men det gör hon inte, flickan försvinner bortåt perrongen och den gamla kvinnan fortsätter prata. Hon har en lång, smutsig dunkappa, trasiga gympaskor, långt blyertsgrått hår och ett lila diadem. Runt halsen har hon ett snöre fäst i en bit kartong och på kartongen har hon klistrat fast en affisch. Jag ser inte vad den föreställer, men kan urskilja ordet solrosfrön. Hon håller i en krycka, pratar högt och ropar amen, hon pratar med ingen eller alla eller kanske med sig själv. Jag ser på henne, ser, ser och ser. Hon finns ju även om vi inte låtsas om henne? Vi finns ju även om hon inte låtsas om oss?

Jag är nervös men glad. Idag är en viktig dag, idag är en dag jag kommer minnas, idag är en dag som gör skillnad.

Idag är en dag.