Jag har ofta små sår på fingrarna. En hud som spricker av vardagar. Ofta märker jag det inte förrän jag har lite blod någonstans, antingen på händerna eller på kläderna. Det går åt en hel del plåster här hemma. Jag är som en slags vuxen och mindre kunglig prinsessan på ärten.

Förresten har jag köpt sockerärtor att odla på balkongen i sommar. Jag tror att det ska finnas en stor lapisblå kruka någonstans i källaren, men jag vet inte. Det kanske bara är som jag fått för mig, men oavsett, påsen med sockerärtsfrön skramlar muntert i köket och frestar med ett nytt liv. Jag vet inte vad som har gått åt mig, det är antagligen det här med kärleken, jag har aldrig förut lyckats vara någon som odlar något, men plötsligt har jag fått hybris och tänker att det kommer gå finfint, att det inte bara kommer att växa så det knakar utan dessutom gå att äta egna, solvarma sockerärtor direkt från plantan när man sitter där på balkongen. Jag kommer antagligen ha en solhatt och läsa en bok. Kanske att jag lägger en trätrall i år. Jag kommer att ha sällskap och framtid, han kommer att nudda vid min nacke och ge mig en kopp te. Det är sådana tankar jag tänker medan jag med en överbliven bilruteskrapa hackar bort isen som bildat klumpar i ena balkonghörnet och sedan sköljer balkonggolvet rent medan solen pillrar mig varmt och envetet i ansiktet som ett barn som räknar fräknarna. Det är först när jag tittar ner på händerna som jag ser blodet. Idag är det höger långfinger och ringfinger som spruckit litegrann. Det gör inte ens ont.

Jag tänker på önskningarna, på vad jag hoppades och trodde. Det mesta av det har jag fått, det kanske bara såg lite annorlunda ut än jag trott och blev inte igenkänt vid första ögonkastet. Ibland tänker jag att skillnaden är hårfin mellan att tappa bort sig själv och att söka efter sig. Det är så flytande gränser mellan det man känner till och det man inte känner till.

Snart är det vår, känslan av liv är så stark. Det är alla de här små sakerna, ett litet sår på fingret och en plan om en balkong och målarpenslar på rea och att halka till på en skuggad trottoar och papper som skickas till rätt person, det är ju allt det sammanlagt som är min stund i livet. När jag sitter på tunnelbanan ser jag på den lilla varningsskylten vid fönstret, och trots att det inte ens är jag som hittat på det kan jag inte låta bli att tänka att den borde se annorlunda ut. Jag tänker inte vara rädd.