Vi sitter i soffan och där kommer det, det som får mig att tänka att hon är jag, bara en tidigare version. Den tvärsäkra, bestämda, starka som livet inte kommer åt längre, bara för att pappanpojkvännenmannen inte längre finns i det. Och bakom tvärsäkerheten, den stora rädslan. Hon är så ung, så ung. Så ung. Och tvärsäker på att livet går att hålla i sin hand om man bara kupar den på rätt sätt, om man bara behåller kontrollen.

Och jag är inte längre så ung. Jag är äldre och mindre säker än någonsin. Jag har tappat kontroller och fumlat fåfängt efter dem, försökt och misslyckats och i vissa fall gett upp med glädje. Ändå vet jag hur mycket arbete det är kvar, jag är inte ens halvvägs. Och jag får sådan lust att stryka henne över håret, säga att det är ok att inte bära hela världen på sina axlar och samtidigt säga glatt att den inte väger så mycket. Att hon inte behöver påstå att hon minsann är starkare än hon ser ut. Men jag vet ju. Att var och en måste tappa det som ska tappas i sin egen takt, och hon är ung. Hon är så ung.

Om jag kunde linda henne i dun, ett skyddande täcke. Men det enda jag kan göra är att koka henne te och bjuda på en macka. Prata med henne, lyssna och berätta. Hon nickar på det där fasta, bestämda sättet och är glad. Och så säger hon att jag utstrålar så mycket värme. Jag känner att mina kinder blossar efter den timslånga promenaden i solslasket. Det är förstås inte det hon menar, men det får mig att le.

Vi kramar varandra hejdå, hon säger att hon hittar och tar bestämda kliv. När hon gått blir det tyst. Jag tänker på häromdagen när jag upptäckte att jag inte såg min spegelbild i glaset, utan rakt igenom tåget ut på andra sidan, där andra människor väntade eller kom och gick. Att det plötsligt var som att världen och allt i den var ett och samma, och det var såklart en synvilla. Det var inte mig jag såg. Det var jag på ena sidan, ett tåg, någon på andra sidan, och en perrong där de varnade för slask.