Jag tycker nog att man då och då helt enkelt bara ska vägra acceptera begränsningarna.

Alla som liksom jag lever frilansliv vet att det finns perioder när man inte har det så fett. Det finns också, förhoppningsvis, perioder när pengarna ramlar in som en symbolisk säck med guld, men de perioderna är sällan lika frekventa. Det andra är mer normalläge, och man lär sig leva så. Är man alls lagd åt samma håll som jag – en estet med tunn plånka – blir man en person som älskar att fynda. Som köper ett fantastiskt litet 50-tals-nattygsbord från Lammhults på loppis för en hundring och älskar det än mer just för att det var ett så makalöst fynd. Eller som blir en fena på att hitta frisörschampoo på nätet för halva priset. Man går inte ner i kvalitet, bara i pris. Och frekvens.

Just nu är det en inte-så-fet-period. Camus är på inväg från Oslo, (hurra!) och i morgon har jag bjudit hem sex personer på middag. Alltså har jag rotat igenom frys och proviantskåp och satt mig och pusslat, köpt till lite grönsaker och en kruka färsk koriander, och kommer nu att laga mat till sex personer för ungefär hundrafemti spänn. Och det blir plockmat, varmrätt och efterrätt. Vad jag ska laga? Crostiner med tapenade och hoummos, mexikansk böngryta med avokadosalsa och matvete, blåbärspaj med vaniljsås. Vinet får de stå för själva. Finns inget som helst skäl att inte umgås med stil för att man inte har så mycket stålars.

Det är klart att jag ibland fantiserar om att slå på stort, att ha möjligheten att bjuda ut mina vänner på en lyxig restaurang eller köpa något utan att ens titta på prislappen eller behöva räkna. Men samtidigt. Det finns något i mig som gillar det här, som sätter pris på möjligheter, lite arbete och uppfinningsrikedom.

Och det kanske låter som en klyscha, men jag har aldrig känt mig fattig, hur lite pengar jag än har haft.