Igår fanns det som en doft av sommar. Som ett stråk av nybakad lukt som slår mot ditt ansikte på väg någonstans förbi ett öppet fönster. Jag och Komikern gick en lång promenad genom staden och jag knäppte upp kappan. Vårkappan. Jag hade bara strumpbyxor och klänning under, men jag knäppte upp den redan ganska tunna vårkappan och det var tillräckligt varmt. I huden de där prickningarna, den snabba ovana solsvedan, insikten. Det cykliska. Gruset på trottoaren, de smutsiga snöhögarna som rann ner i gallerbrunnar, ljudet av en vinter som försvinner ner i djupet för att lämna plats för nu. Porlande. Jag skrev en dikt om fåglar, om tunna fötter och ihålighet och kastvindar, det blev en dålig dikt. Jag lade den åt sidan och tänkte att det är fel tid. Värmen låg kvar hela natten.

Idag är det som ett minne bara. Snöglopp mot goretex och det är som ett hån mot de där varma, snabbt uppblossande känslorna. Men jag är glad ändå, lycklig faktiskt. Varm och nära. Nära. Snabbt uppblossande. Leende. Trött. Men varm, glad ändå, lycklig faktiskt. Trots de slaskande smällarna mot bilrutan, trots att jag lyft ögonbrynen så högt av frågor (och sänkt dem igen av svar) att det värker lite i pannan.

Hennes tårar, hackande i orden. Jag hör mig själv säga saker jag nyligen förstått och förstår att det är min tur nu. Min tur att vara den som står stabilt och säger att det går bra, att jag finns här, att hon kan be mig om tröst. Jag tröstar och tar emot henne och hon tar emot min tröst, hon vågar ta emot, det är rörande och stort. Hon tackar och hissar i näsan som ett barn, sedan skrattar hon igen, skör men stark, och jag tänker att vi är som flickor på ett gungbräde. Hon och jag i varsin klänning med volang och hålbroderade strumpor, lockiga hår och äppelkinder, på varsin sida mitten, upp eller ner väger vi upp eller ner varann.

Man ska inte gå på isarna längre. Stora pölar av smältvatten ligger över råkarna. Lillekatt säger att hon sett helikoptrarna kretsa över vattnet två gånger över någon som gått igenom, pilande ambulanser med gula filtar för att rädda det dåliga omdömet. Jag vet att när isarna börjat smälta finns det ingen väg tillbaka. Det vaknar en hunger. Det mumlar skorrande där under, mumlar och harklar sig och bereder sig på att sjunga. Om bara några dagar kommer isarna att sjunga.