När var jag på begravning sist? Jag minns inte. Jo, kanske, kanske att det var när Mimsans gammelväninna dog i cancer och Mimsan sjöng på begravningen, och jag följde med för att kompa henne på gitarren, kanske. Jag minns inte. Men idag var jag det i alla fall, på begravning. Och den här kommer jag att minnas.

Vad ska man säga när en människa valt att dö? Hur ska man skilja sorgen från ilskan, låta dem existera sida vid sida? Hur står man ut med tystnaden i kyrkan, bara avbruten av vuxnas tårsnörvel bredvid det livaktiga jollret från en femmånaders bebis som aldrig kommer att få lära känna sin pappa? Man kan säga som prästen gjorde, kanske. Säga att det går att förstå att en sjuk människa inte är sig själv, att sjukdomen tar över. Det går att förstå och på sikt går det att förlåta. För det som alla som kände honom har pratat om, utöver kampen med mörkret, är hjärta. Hans stora brinnande hjärta, intensitet och ambition och inte minst lojalitet. Den stora, varma lojaliteten. Utan sjukdomen skulle vi inte ha suttit där idag, svartklädda och gråtande, stirrande på en liten bebis utan pappa och hans sammanbitet sörjande mor. Utan sjukdomen skulle lojaliteten vi alla tillskrev honom aldrig ha lämnat dem. Eller oss.

Det är sista gången han är bland oss levande, tänker jag. Det är en märklig tanke, men jag tänker den flera gånger. Sista gången han är bland oss levande.

Jag tror inte på gud, men jag tror på gemenskap. Jag tror på behovet av varann när vi sörjer, behovet av ett rum där vi delar. Mumlet av röster i Fader Vår, även om jag inte läser med är det något lugnande över det. Psalmer som ingen av oss riktigt kan men försöker sjunga med i i alla fall. Jag grät hickande bredvid Småländskan, vi höll hårt i varandras hand. Efter en stund tog jag även H:s hand på min andra sida, H som grät så tröstlöst att han inte kunde sluta skaka. Och en elgitarr i kyrkan, en vacker mansröst, och texten som fick mig att krama de båda händerna i mina hårdare.

Through these fields of destruction
Baptism of fire
I’ve watched all your suffering
As the battles raged higher
And though they did hurt me so bad
In the fear and alarm
You did not desert me
My brothers in arms

Det är så svårt att förstå att någon kan vilja sluta leva. Detta liv. Detta märkliga, underliga, fantastiskt enda liv. Man är älskad. Det kanske är svårt att se ibland, eller lita på, den kärleken, men… åh, man är älskad. Ett berg av rosor på en vit kista, ett inramat foto av ett leende mot en klarblå himmel.

Jag går hem huttrande genom Stockholmsgator som börjat klä på sig vår. I köket möter han mig. En strävlen kind att luta min egen mot, en famn som tar emot, en färdigkokad kopp te. Mina tårar mot hans axel, hans händer mot min rygg. Och jag känner så starkt att tryggheten och friden finns hos oss levande, hos oss människor, ingen annan diffus stans. Den finns här, hos oss, i kök, händer, kinder och te. I kärlek.