Återigen slår det mig att vi är exakt desamma oavsett omgivningarna, vi är liv och de döda är något annat nu, monumenten blir bara en bakgrund för oss som lever och som måste leva med oss själva och att vi är som vi är. Vi är alltid bara de vi är hur jävla frustrerande det än kan vara, vi flyttar oss till andra platser och letar efter andra saker men hittar obevekligen alltid oss själva hur mycket vi än hoppas på annat. Det är bara språket runt oss som skiljer om man ska hårddra det.
Jag ber om två små kaffe att ta med, de kostar en euro styck, håret lockar sig i regnet medan jag kryssar över luftutblåset bärande de små pappmuggarna utan lock i fingertopparna med handlovarna kupade ovanpå för att skydda dem från vattendropparna. Och jag funderar över skillnaden i betydelse mellan emprener och emporter, att ta med och bära med, det är så likt men inte samma och det är de där nyanserna, det är ju alltid det.
Och jag tänker på gårdagskvällen och teaterstycket och hennes hesa raspighet mot hans rakare tryck i stämman och att allting är annorlunda men ändå precis likadant som det jag redan vet och det jag har kunnat så länge. Att det inte ens är i språket skillnaden ligger, och om det inte ligger där, om det inte finns någon skillnad, vad är det då vi letar efter?
Livet är ju ingen tavla bara för att det ser ut så ibland?
april 2, 2010 at 11:45 e m
O, vad du skriver vackert!
Glad påsk
april 3, 2010 at 11:29 e m
Vackert, var ordet.
Att hare taskit me sej sjelv i Paris ere samma som å hare taskit me sej sjelv i Ståckålm sjunger han ju, Robert Broberg. Och det stämmer ju fast inte.
Jag är på väg att lägga ut texten långt om vad jag tror är samma svårighet som jag har hela tiden i portugisiskan, fast här är det mycket mera olika ord – levar och trazer – bära med sig till någon plats och ta med sig från någon plats. Men att vi inte har det begreppet i svenskan gör det så svårt att få in. Och jag har fortfarande inte fattat vad man säger när man talar med en annan person om att träffas på ett tredje ställe.
Och så kommer jag på att det kanske är ett helt annat språkdilemma du tänker på? Jag kan ju inte franska så särskilt bra.
Glad påsk!
april 4, 2010 at 9:56 e m
[…] Livet är ju ingen tavla bara för att det ser ut så ibland? […]
april 4, 2010 at 9:56 e m
[…] Livet är ju ingen tavla bara för att det ser ut så ibland? […]
april 5, 2010 at 3:15 e m
Kerstin: Tack snälla, och glad påsk till dig också!
Annannan: Ja, det är precis det du beskriver med språket. Jag vet att det är skillnad, men jag vet inte vad skillnaden består i egentligen. Det är märkligt. Men å andra sidan är det väl därför språk är så viktigt, det egna och de andra. Att veta att det finns beskrivbart och icke beskrivbart. Hm. Jag funderar mycket på det. Glad påsk!
april 6, 2010 at 5:26 f m
”Vi är alltid bara de vi är hur jävla frustrerande det än kan vara, vi flyttar oss till andra platser och letar efter andra saker men hittar obevekligen alltid oss själva …”
Ja så är det förstås … och ändå inte. Nog förändras man med upplevelserna men man är den man är i förändringen. De nya platserna införlivas … och man skulle inte riktigt ha varit densamma utan de här nya platserna och upplevelserna där. Eller?
Kramar!
Och jag håller med … du skriver underbart vackert …
april 6, 2010 at 9:39 f m
”Det är inte vi som slår rot, det är platserna som slår rot i oss” sa en författare i Malmö i programmet Biblioteket i radions P1.