Återigen slår det mig att vi är exakt desamma oavsett omgivningarna, vi är liv och de döda är något annat nu, monumenten blir bara en bakgrund för oss som lever och som måste leva med oss själva och att vi är som vi är. Vi är alltid bara de vi är hur jävla frustrerande det än kan vara, vi flyttar oss till andra platser och letar efter andra saker men hittar obevekligen alltid oss själva hur mycket vi än hoppas på annat. Det är bara språket runt oss som skiljer om man ska hårddra det.

Jag ber om två små kaffe att ta med, de kostar en euro styck, håret lockar sig i regnet medan jag kryssar över luftutblåset bärande de små pappmuggarna utan lock i fingertopparna med handlovarna kupade ovanpå för att skydda dem från vattendropparna. Och jag funderar över skillnaden i betydelse mellan emprener och emporter, att ta med och bära med, det är så likt men inte samma och det är de där nyanserna, det är ju alltid det.

Och jag tänker på gårdagskvällen och teaterstycket och hennes hesa raspighet mot hans rakare tryck i stämman och att allting är annorlunda men ändå precis likadant som det jag redan vet och det jag har kunnat så länge. Att det inte ens är i språket skillnaden ligger, och om det inte ligger där, om det inte finns någon skillnad, vad är det då vi letar efter?

Livet är ju ingen tavla bara för att det ser ut så ibland?