Det var en synlig skillnad på väg ut från Paris om man jämför med bara en vecka tidigare på väg in. Grönare gräs och skira lövslöjor. Våren håller på att ta grepp. Och sista dagen i staden igår, en dag av både regn och sol, strosande promenader på väg till ingen särskild stans och därför hela tiden på rätt plats, mängder av små koppar kaffe och en och annan större. Världens godaste bröd, pain aux figues från mitt älsklingsbageri på rue Monge, och en promenad därifrån rakt in i ett drama mellan en katolsk präst och ett par män från en tv-kanal. En ung fotograf och en lite äldre reporter som fick minst varsitt slag i ansiktet av den fradgande ilskna prästen, reportern tappade glasögonen på asfalten och fotografen fick ett illande rött märke över höger kind, men ingen av dem tog till våld tillbaka, i stället ringde de polisen. De var där för att intervjua folk på väg till påskmässan i den lilla kyrkan vid rue de Bernadins, eller jag tror i alla fall att det var vid rue de Bernadins, det är inte förbjudet att intervjua folk utanför en kyrka i ett demokratiskt land med yttrandefrihet inskrivet i grundlagen, men på tv-bilen stod det parle de l’islam! och det var tydligen nog för att prästen skulle gå fullkomligt i spinn och tuppa upp sig högrött. Polisen kom, ställde sig och skyddade bil och reporter. Jag stod bredvid och tittade på, lyssnade, tog in. Såg den lille mannen i blankt vinrödrandig skjorta skrika connards! med ådrorna bultande i pannan, såg den lilla kvinnan med svart schalett som ilsket försökte förklara att de inte hade gjort något, såg den unge mörklockige fotografen titta på sin darrande hand och sedan stryka sig över den uppsvullna kinden. Och polismannen som sade mycket stillsamt till mannen i randigt att man inte kan slåss hur som helst, och som svar bara fick ännu ett connards!

Jag är turist och inte turist, jag förstår och förstår inte. Men det är en verklig dag i en verklighet. Inte mer eller mindre verklig än alla de där kopparna kaffe eller katten som gömde sig bakom en strategiskt utplacerad plansch när en mycket blaserad hund traskade förbi. Lika verkligt. En annan slags tavla bara.

Promenader, promenader. Les balades le long du canal. Och så uppåt, förbi Bastille, mot place des Vosges och alla de älskade gallerierna med samtidskonstnärerna, vårat nu. Det är en av få gånger jag önskar att jag hade mer pengar, när jag ser skulpturerna, de fantastiska verken av människohänder. Särskilt en konstnär griper mig, han heter Bruno Catalano. Skulpturerna är i brons, och de föreställer människor som bär tunga resväskor, mitt i ett steg på väg någonstans. Mitt i ett liv. Och det ser ut som att någon har med en gigantisk hand ryckt ut en del av deras kropp, hälften av dem är tomrum. Ett mellanrum. Jag liksom drar efter andan när jag ser det, känner igen. Och texten beskriver på engelska uppenbart direktöversatt från franska:

When we travel, we leave, even unconscionably, parts of us in the places, our vibrations, sounds, words, don’t get lost in the space instead they increase in the place and stay there timelessly. Or it is just the places that are stealing from us our lives and soul parts which still invisible to us?

Liv och bitar av själ. Jo, så är det. Det ligger bitar av oss kvar överallt. Kanske är det så att vi själva väljer om vi vill se det som en rikedom eller en förlust.

Hemma igen. Jag åker inte svarttaxi från T-centralen trots att tunnelbanan slutat gå utan väntar på en bil från ett av de stora bolagen. Så åker jag genom ett nattligt Stockholm som verkar ha smält bort det sista av snön utan att veta att den redan den här morgonen skulle komma igen, jag är trött och lugn. Taxin åker förbi stället där jag busparkerade bilen för en vecka sedan innan den stannar vid min port. Jag har inte fått någon parkeringsbot.