Jag åker tillbaka ner till våren nu. Med den gamla vanliga separationsklumpen i halsen. Herregud, vad jag hatar att skiljas åt.
På flygplatsen köper jag en timme internet för att betala ett par räkningar. Det går inte, jag kommer inte in på bankens sida. Men jag kommer in på min mail där jag tack vare 24 stycken ”mail delivery failure”-besked får veta att mitt mailkonto tydligen blivit kapat av en spamfirma som säljer elektronik. Nej, mina vänner och jobbkontakter, förlåt mig, men det är inte jag som försöker kränga datorer och dvd:er från Japan, det enda jag försöker göra är att se framåt. Japan är inget för mig. Jag försöker redan planera bort ett kortare avstånd.
Nu är det dags att kliva på planet.
april 13, 2010 at 4:10 e m
Du är sedan länge förlåten!
Det är hemskthemskthemskt att skiljas hela tiden. Fast man möts faktiskt lika många gånger – det är viktigt att minnas. Och nu möter också.
april 13, 2010 at 6:57 e m
Nåååå, det var därför. Jamen, då kan du bortse från mitt mejl om saken. Ha-ha. Ta’re lugnt, fixa ny mejladress vetja.
Kramis
april 14, 2010 at 2:14 e m
En suckdag. Bra namn.
Jag gillade verkligen namnet på siten ”du” ville sälja: offersele.com
ha ha!
En kombination av två otäckheter! ; -)
april 15, 2010 at 11:04 f m
Annannan: Ja, det är ju det. Svårt att minnas att man möts hela tiden. Avskeden ligger liksom och hägrar hela tiden. Tur att det finns något att göra åt det, på sikt.
Lilla Blå: Tanten har fixat ny adress nu. Känner sig syrlig över det hela.
Godiva: Jag VET!!! Offersele! Whattefakk, liksom!
april 15, 2010 at 1:41 e m
Syrliga karameller är bättre än de rent söta och salta karameller kan man bli kass i kistan av, så…