Eftersom jag är en vanemänniska tycker jag inte om min nya mailadress. Jag har haft samma sedan 1999, och att efter elva år skiljas åt på det här viset, mig och den oförskyllandes på grund av någon annans inblandning, det känns inte bra. Och jag är på en ny domän nu, administrerad av min bredbandsleverantör. Den är inte alls lika fin. Jag vill ha min gamla invanda, kära. Men man får ju inte alltid som man vill. Det är en av vuxenvärldens vidrigaste läxor. Att ibland måste man bara kapitulera.

Det har funnits en tid utan kapitulationer. Jag minns det. Hur det var att vara ung och politisk. Jag var det en gång. Både ung och politisk. Jag färgade håret svart eller i mörk aubergineton, klädde mig i gamla militärbyxor från överskottslagret och kängor, långärmade batikade t-shirtar under och en kortärmad t-shirt med rockbandtryck ovanpå och hade massor av armband och halsband av träpärlor i olika storlek. Jag hade palestinasjal. Jag hade en pojkvän med midjelångt blont hår. Eller pojkvän och pojkvän. Vi hånglade på musikföreningen och pratade egentligen väldigt lite med varann. Och jag skrev ilskna brev till olika företag om att de måste sluta med det ena eller andra och bifogade namnlistor som jag hade samlat in, jag satt med i kommittéer och styrelser och debatter och runt lägereldar och diskuterade svår litteratur och grälade ilsket med dem som inte förstod att världen behövde räddas. Jag kapitulerade aldrig. Världen behövde räddas, världen behövde mig.

Jag vet inte riktigt när det vände, när det var jag som började behöva räddning, som började behöva världen. När blev världen större än jag? Men jag vet att jag började kapitulera. Och det fortsatte jag med. Det gör fortfarande ont, den där lilla hopplösheten som träder in när jag ger upp något. Men ibland måste jag. Jag är inte så ung längre, även om jag fortfarande är politisk. Jag gör fortfarande det jag tycker att jag måste. Det är bara det att i det ingår det ibland att släppa taget.

1999. Det är elva år sedan. Då var jag 23 år. Jag hade slutat färga håret och slutat med de där t-shirtarna och kommittéerna flera år tidigare. Jag tror det var året jag fick min första mobiltelefon, eftersom mamma var rädd för att tappa bort mig bland alla överstrukna adresser. Det var året jag flyttade sju gånger innan jag till slut blev sambo med honom jag trodde jag skulle älska i resten av mitt liv. Herregud, så ung jag var. Herregud, så vuxen jag kände mig.

Jag tror det tog i alla fall ett par år till innan jag började kapitulera.

Usch, jag tycker inte om min nya mailadress.