För flera timmar sedan kramade jag Teaterkvinnan lite hastigt. Hennes parfymdoft sitter fortfarande kvar i mitt hår, svävar runt mitt ansikte som ett lite vimsigt sällskap. Jag gillar det. Och trots att jag inte har en aning om vilken parfym det är hon använder, skulle jag känt igen hennes doft var som helst. Den är hennes egen, hon doftar särpräglat och gott. Hon doftar sig själv. Starkt och lite vimsigt.

Ibland undrar jag hur jag själv doftar för andra. Om min parfym blivit en integrerad del av mig, och om det i så fall betyder en slags personlighetsförändring nu när jag använder en annan sort än jag brukar. Jag undrar hur mycket av min doft som är jag och hur mycket som är parfymen, hur sammanblandningen känns. Jag undrar vilka adjektiv någon skulle använda om mig.