Jag drömmer om någon som heter Stefan, han är som jag men man, lång och ranglig och mörklockig med snälla ögon, och vi sitter någonstans där jag har ryggen mot någon slags kuddar och han har ryggen mot mig, jag lägger armen om honom och handen på hans bröst och han flätar sina fingrar i mina, och där sitter vi som bror och syster någonstans där det är mjukt. Vi sitter och sörjer något eller någon, jag vet inte vad, bara att vi sitter och sörjer som en enhet. När jag vaknar tänker jag för första gången på länge på min lillebror, trots att han inte alls heter Stefan.

Utanför fönstret, snö. Det måste vara den sista nu. Det var meningen att jag skulle komma igång med joggandet idag, men det snöar och är inte mer än ett par grader över noll. Är det för kallt får jag astma av hög ansträngning. Alltså, force majeure. Jag klär på mig mer och går i stället för att springa. En kort, ganska snabb promenad och jag börjar snabbt att frysa. Det värker lite i händerna.

Bästisen har lämnat en grön påse utanför min dörr på väg till jobbet. Bullar från igår, en halv limpa hembakat bröd och ett par filmer. Omtanke. Jag fryser fortfarande, bäddar ner mig med datorn under duntäcket för att jobba från sängen. Ett telefonsamtal, lite mer jobb att skriva in i kalendern. Jobbar vidare. Ett samtal till, byte av tid för ett möte med en regissör i morgon. Jobbar vidare. Sms från Mimsan med frågan om jag kan hjälpa henne köpa ett magnoliaträd till hennes pappa på fredag. Hon har bil men inget körkort, jag har körkort men ingen bil.

Jag är otroligt sliten när jag känner efter. Dags att prioritera mig en stund. Jag försöker komma ihåg att det här med att äta ordentligt och sova ordentligt och träna, det är för min egen skull, för att jag ska orka, för att mitt söndagsexemplar till kropp inte ska lägga av helt. För att säga som min älsklingsförfattare Margaret Atwood: do back exercises. Pain is distracting.

Minirosen i köket står i knopp.