Ni förstår, det är inte helt enkelt just nu. Det är lite av varje. Lite för mycket att göra, lite för mycket oro, lite för mycket instabilitet, lite för mycket kropp som får för sig att gå bananas på grund av arbetsbörda och oro och instabilitet. Gammal smärta gör sig påmind. Och eftersom jag har varit här en gång i tiden tar jag mina varningssignaler på allvar. Den goda vardagsrutinen har skevat ur och blivit lite uppfuckad utan att jag har varit uppmärksam på det, så alltså – det är dags att bli uppmärksam. Ta konsekvenserna. Att komma tillbaka till det jag vet att jag behöver som gör mig gott. Jag behöver andas fritt.

När jag tänker efter minns jag inte ens när jag var på Favoritfiket sist. Oj. Dåliga prioriteringar, dumma bortprioriteringar.

Ibland undrar jag hur det kommer sig att man måste medvetet hålla i och odla det goda, medan det dåliga liksom slinker in i ens liv alldeles av sig självt. Eller, inte ”man”, jag. Varför det är så lätt att äta skräp trots att jag egentligen är duktig på att laga snabb och nyttig vardagsmat. Varför jag inte bara gör det jag vet gör gott och ger glädje, kraft och ro. Men det är kanske det mänskliga dilemmat, att släpper man (jag!!) medvetenheten är det så lätt att bli… forstyrret, för att använda den så tydliga norska bilden. Avledd, bortsnurrad, störd. Och så börjar det hacka i det goda flödet, jag kan inte beskriva det bättre än så, det hackar bara. Hackar, halkar, glider. Och så upptäcker man (jag…) plötsligt att jag är någonstans där jag faktiskt inte vill vara.

Nej. Jag säger nej till det. Nu med en gång. Jag måste hålla i, hålla mjukt och fast och envetet i det goda. Vara envis med det goda.

I kväll är det valborgsmäss, och jag har tagit reda på var i stan det ska firas. Jag ska ta med mig en liten termos med gott örtte, lyssna på tal till våren och mansröster sjunga om att vintern rasat ut bland våra fjällar. Jag ska titta in i elden när bålet tänds, se lågorna dansa och minnas varför jag själv inte ska dansa där inne, utan bredvid, i mitt eget tempo. Och jag ska lova mig själv dyrt och heligt att vara rädd om mig.