Redan på vägen dit förstår jag att vi kommer att vara många som samlas för att fira in våren. Framför mig går ett äldre par, rutinerat klädda regntåligt. Det är jag också. Jag har de röda gummistövlarna och den vaxade kappan med huva, och tillsammans går vi utmed stigen, äldre och yngre, barnvagnar och cyklar. Vid korsningen viker tonåringarna av med sina fuffenspåsar. De ska sätta sig och experimentera med vuxenlivet någonstans där de inte blir sedda av sina föräldrar och deras föräldrar ska som i alla tider låtsas att de inte vet och acceptera. Det hör väl till.

På väg mot scenen där det ska läsas dikt och sjungas tycker jag mig se Emil. Han är där och så är det förstås inte han i alla fall. Men för den korta stunden jag tror att det är han blir jag glad, och när det sjunkit in att det är någon helt annan ligger ändå den känslan kvar en stund. Du är inte helt död, kompis. Inte helt.

Hon läser Karlfeldt utan större inlevelse, jag ler lite åt hennes torra ton men orden är trots allt alltid orden, Intet är som väntans tider, vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april och plötsligt känner jag den där välbekanta ömheten spränga i mitt bröst. Åh, människorna. Åh, kära ni, kära vi. Hon utbringar ett fyrfaldigt leve för våren och vi hurrar lydigt och glatt, hela den svenska folksjälen kan samlas i det faktum att vi älskar att någon utbringar ett leve så att vi kan få hurra i takt. Så sjunger kören och det är vintern rasat ut och sköna maj välkommen och jag dricker ur det sista av mitt te. I den sista sången tänder någon bålet, jag ser det inte ske men hör ljudet, knastret och känner värmen.

         

          

Det flyger glödande flarn genom luften, barn springer och skrattar och jagar varann genom folkmassan, och jag står en stund och bara njuter av den intensiva värmen mot ansiktet, av det brinnande ljusa mot den mörknande himlen. Efter en stund backar jag ut från bålet och sätter mig på en sten. Bara sitter. Fäller bak huvan och låter regndropparna falla mot mitt ansikte. Jag får sällskap en stund av två flickor som använt stenen som snigelgömställe, och bredvid mina ben sätter de sig på huk och plockar fram små sniglar med hus som de samlat och gömt, de visar mig och pratar och stryker undan bångstyriga luggar ur pannan och jag får vara del av en skatt för en liten stund.

Jag känner igen mig nu. Seendet, lyssnandet. Jag hör dem, brottstyckena av samtal. Tacksamheten är stor. När jag går hemåt igen i kvällen känner jag en stark, glödande glädje. Över vattnet ligger en trolsk stämning och jag ser det, jag ser ju det. Det är det här som är.

Det. Här. Är. Jag.