Hon är så vacker. Mörka ögon, lika mörkt hår, en silverglittrande sjal runt halsen, och hon säger med sin förtjusande franska brytning att hon inte är så ung längre, hon är ju redan skild och har barn och kanske att det kan bli bra, trots allt, om de kommunicerar bättre. Väninnan med den röda luggen liggande över violblå ögon säger bestämt att han måste ta ansvar för sina egna problem och det gör han inte, du kan kommunicera hur mycket du vill, så länge ingen förändring faktiskt sker spelar det ingen roll att han säger att han vet och förstår. Och de mörka ögonen glittrar sorgset när hon säger att hon vet, att det är omöjligt att förändra någon som inte vill se något annat än att hans agerande alltid har sin grund i hennes, som svartsjukt säger att hade hon älskat honom nog hade hon inte gått ut med sina väninnor för att äta utan stannat hemma trots att han inte ens är där, som letar rätt på det som gör allra ondast inuti och sticker just där, som till och med har slagit henne en gång, men det var ju en så spänd situation, det gör han inte om. Och hon är så rädd för att förlora honom.

Vi suckar inte, säger inget, bara ser på henne och hennes vackra mörka ögon är ledsna, och till slut säger hon att hon vill tro på att det går att hitta in. Att hon alltid har tagit hand om. Jag känner att jag tycker synd om henne, inte för det massiva motståndet som våra tysta ögon ger hennes förhållande utan för att hon någonstans vet själv att hon är farligt ute och ändå inte vill lämna det. Inte än.

Idag går jag min första söndagspromenad till Favoritfiket på ganska länge. Det är vår, mjuk värme mot mina svarta tröjärmar, vid båtklubben luktar det grill och solvarm presenning. Jag tar bilder av båtar och solande människor och knoppar av tusen slag och hela tiden tänker jag på det där, den destruktiva mönsterpassningen i att vara en som anser sig ha rätt att sätta regler och en som anser sig behöva följa dem. Jag minns med en rysning känslan av skuldtyngd och böjd nacke, minns den obändiga tron på att det handlar om vad jag gör så kommer jag få ett annat svar av exakt samme man som jag egentligen aldrig har kunnat påverka, att leta och leta efter det där öppna-dig-Sesam som löser alla knutar. Min terapeut kallade det megalomani, att tro att man kan påverka ett skenande tåg genom den man är, och jag svarade surt att jag vet att jag fått det från min mamma, du behöver inte säga något, jag vet jag vet. Och hon sade lugnt samma sak till mig som jag själv sade till de mörka ögonen igår, att man kan stå bredvid om den andre är villig att arbeta med sig och sitt, men man måste i så fall lyckas låta bli att ta emot skuld. Att stå bredvid är inte att ta över. Var och en måste bära sin egen påse, det är hårt men sant, var och en har sitt eget ansvar i att vara den man är, vad man lägger fram för och på den andre.

Himlen är så blå. Jag tänker igen på att själv vara den värld man vill ha, och inser att jag inte varit det på sistone. Det är mitt eget ansvar att ta tillbaka, att famna. Men jag kan ju det numera. Det som gör ondast är inte längre det som är mest sant, det var bara naturligt för hon som var jag en gång och kändes som hem. Härom dagen pratade jag och Jakob om att jag inte kallar min barndomsstad för hemma, och idag tänker jag att det finns en djup sanning i det. Jag tänker aldrig mer leva i det som kanske kan bli om jag bara, om jag bara, om jag bara. Det finns ett nu. Det räcker.

http://open.spotify.com/track/3ObyUhM31pX4OlakpmmBsx