Igår, mitt under pitchandet av min bästa killkompis, fick jag en förfrågan från m i kommentarerna. Nämligen den här:

”När jag ändå har dig på tråden, så vill jag passa att önska ett blogginlägg: berätta om dina ställningstaganden kring öppenhet och anonymitet när du skriver. Din egen integritet och andras.”

Och det här har jag tänkt en hel del på, så det kan väl vara dags att skriva lite om det.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt komplicerat, det här med hur öppen man kan vara med vem man är och vad man gör eller vad man har varit med om. Inte för egen del, inte som privatperson. Den verkliga kvinnan bakom bloggsignaturen är en rätt så öppenhjärtig och frispråkig person, som ofta och gärna pratar om lite av varje med sin krets, också sånt som ibland går under rubriken ”tabu”. Men – och det här är ett stort men – det är skillnad på att vara privatperson och offentlig person. Det har jag redan skrivit en del om, till exempel här. Och jag är dessutom medveten om att jag tillhör den här gruppen människor, de som förväntas leva ett liksom lite annorlunda liv än resten, leva lite påpassat och se fräscha ut trots att man bara ska till affären och köpa mjölk en lördagmorgon. Det är ganska konstigt. Men det innebär ju, oavsett, att jag har funderat en hel del på vem jag är, vem andra förväntar sig att jag ska vara, om jag ska ställa upp på det eller ej och vad som är viktig verklighet. Hur man skyddar sig och hur man öppnar upp. Hur man hittar en balans.

När jag bestämde mig för att börja blogga var det mest för att jag sökte ett fungerande skriftspråk, för att jag ville skriva. På ett opretentiöst men resonerande sätt om vad det nu än skulle vara som föll mig in. Och jag var extremt medveten om att bara för att jag i hela mitt yrkesliv har funderat över det jag radade upp innan, så har inte min omgivning gjort det. De har inte behövt göra det. Dessutom funderade jag över det här med bearbetning, terapi och att komma vidare från svåra situationer och ville skriva om det, ocensurerat om känslor och tankar. Och bara för att jag inte tycker att det är särskilt jobbigt att prata om vissa saker, eller till och med tycker att det är bra att ställa ut vissa gamla troll i solen, så kan jag inte räkna med att mina människor känner likadant. Alltså tänkte jag att det bästa sättet att skydda både min offentliga person och mina privata vänner och familj, var att skriva anonymt. Att skriva anonymt gav mig också möjligheten att skriva om helt privata upplevelser och ändå göra dem mer allmängiltiga. Att inte vara mitt eget privata ”jag” gav mig paradoxalt nog mer utrymme att berätta om det. Jag tyckte att jag hittade en rätt bra balans.

Sedan hände lite annat. Jag hade inte väntat mig den sociala aspekten av bloggandet, att jag skulle få vänner (och hell no, inte förväntade jag mig att bli kär i en av dem heller.) Och då kommer nästa frågor. Hur anonym är jag, egentligen, när jag har en pojkvän som skriver under med sitt namn? Blir det så att säga han som får stå för mig, om inte jag gör det? Och hur fri känner jag mig numera, efter att ha blivit del av en ny social krets, att skriva om precis vad som helst som faller mig in? Svaret är sådär, njae och sådär. Jag har faktiskt funderat på att bli mitt privata jag här på bloggen. Att bli en verklig person med ett förnamn och efternamn, för som jag skriver numera väljer jag ändå redan bort en hel del. Det har redan skett en förskjutning. Och det här har jag pratat med Jakob om, att det enda som skulle hända om jag bestämde mig för att skriva öppet är att jag skulle vilja rensa bort en del gamla inlägg först. Inte mest för egen skull, men för andra människors. För mig är det viktigt att jag inte lämnar ut någon annan än mig själv i så fall. Att skriva är mitt val, inget någon annan fått vara med och bestämma om, och det är det viktigt för mig att minnas.

Jag tycker om att blogga. Jag tycker om mångfalden i bloggosfären, att vem som helst får ta plats och att det finns utrymme att lyssna på någon som inte har någon annan arena för sina åsikter. Men jag är kluven till min personliga offentlighet, hittills har jag alltid valt bort att prata till exempel om min bakgrund i det offentliga rummet. Jag har inte velat bli ”skådisen med den jobbiga uppväxten” i media, jag har inte velat att min privata historia ska ligga och skymma mitt konstnärliga skapande, om man får uttrycka sig högtidligt. I den fysiska världen har jag en yrkesroll jag måste vara lite försiktig med. På bloggen har de två världarna smält samman mer. Min historia har i skrift blivit del av mitt skapande.

Och kanske att det får räcka så ett tag till.