Minirosen från i höstas håller på att slå ut. Försiktigt, försiktigt vecklar den ut det ena sammetsmjuka kronbladet efter det andra. En liten röd ros, en ensam än så länge. Det sägs att minirosor ska räknas som en snittblomma med lite längre levnadstid bara, att de torkar ut och dör fort. Inte den här. En överlevare, envis och modig står den där mot alla odds.

Vissa dagar känns det lite overkligt, alltihop. Idag är det så. Framför mig på bordet, två olika filmmanus. Ett där mina repliker är markerade med anteckningar i marginalen och ska spelas in på lördag, ett annat som ska diskuteras och läsas i sällskap med regissör och kollega på söndag. Ovanpå dem, ett block med en rollista jag själv förbereder inför ett regijobb nästa vecka. Mitt första helt egna, där jag har huvudansvaret. Och det känns jätteroligt, läskigt – och overkligt. Här sitter jag och skriver ner namn, liksom. Jag får mail och samtal där folk frågar mig saker. Där jag är auktoriteten. Jag hör mig själv svara och det låter som att jag vet vad jag pratar om. Jag gör kanske det, det gäller väl bara att själv tro mig.

Märkligt.

På balkongen har jag ställt ut två blommor nu för tredje dagen i rad. En citrus som jag drivit upp från en kärna för ungefär femton år sedan (det låter mer avancerat än det var, jag tryckte helt enkelt ner kärnan i en blomma och det blev något litet som kom upp och så satte jag över den i en egen och den visade sig leva vidare vad jag än gjorde med mina svarta fingrar) och ett litet olivträd som är alldeles nytt. Varje morgon nu i någon vecka ska jag ställa ut dem, men ta in dem på natten, för att om ett tag låta dem stå kvar också när det blir mörkt och lite kallare. En dag i taget, en natt i taget, in i en ny tillvaro.