Trycket har blivit gradvis sämre och dessutom har det varit omöjligt att få ordentligt varmt. Att ta ett bad har inte varit att tänka på, vattnet har inte hållit stort mer än den mellanmjölksvenska temperaturen ljummet. Igår mailade jag äntligen till felanmälan. Ett trevligt mail, till och med en liten smiley kostade jag på mig. Tänkte att det är onödigt att vara otrevlig, det är ju inte deras fel att jag tar sån tid på mig att ordna upp sånt här. Igår mailade jag alltså. Och redan i morse ringde han. Sune.

Du har dåligt med varmvatten har jag hört? sade Sune och jag kunde inte annat än hålla med. Ja, fast bara i duschen. Blandaren till handfatet funkar, där blir det varmt. Sune sade att i så fall är det antagligen bara ett smutsigt filter som behöver bytas. Vad säger du om att jag kommer om tre veckor? och jag hann inte mer än börja bejaka, jag har ju haft ljummet vatten i flera månader så ett par veckor hit eller dit, innan Sune skrattade till och sade nä, jag bara skojar med dig. Jag är i Årsta nu, så jag kan vara hos dig om en tio minuter. Är du hemma?

Så dök han upp, Sune. En glad, stor och tjock man i sina bästa år. Och jag fick lära mig hur lätt det är att stänga av vattnet i badrummet, bara att vrida på en liten tapp och – ta-daa. Jag stod bredvid i mysbrallor och stickekofta medan Sune bytte filtret, kallade mig flicka lilla och bad mig sätta på vattnet igen. Och vattnet flödade varmt och rikligt och Sune tvättade händerna med min tvål som doftar skogsviol. Sedan frågade han har du bott här länge? Har jag jobbat hos dig förr? Och jag sade att jag visserligen bott här ett bra tag, det är elva år i år, men att jag inte har haft några särskilda problem vad jag minns. Och så pratade vi om det där bostadsrättprojektet som gick i stå (tack och lov för det), han berättade att han alltid varit sosse och jag berättade att det var mina fabriksarbetande föräldrar också, så jag har fått med mig en hel del vänstervärdegrunder som fortfarande är applicerbara på min skådespelartillvaro, och han lyste upp och började prata kultur.

Sune älskar musik. Sune och hans fru (eller som han själv sade, jag och min hustru) ser nästan alla giganter som spelar i Stockholm. John Fogerty. Cher. Anastacia. Hans favorit är Tina Turner, henne har de sett många gånger. Och så berättade Sune att han gillar blues. Att när han har haft en dålig dag på jobbet, när han träffat människor som inte är så trevliga, så går han hem och lyssnar på något av BB King och kan inte låta bli att bli glad igen. Och jag såg framför mig hur Sune tar sin hustru om midjan, hur de dansar långsamt på parketten kind mot kind och skrattar ihop där i lägenheten där de bor.

Sune säger att allt blir lättare med åren. Att det blir mindre jäkt och krav. Att man blir rikare och har mer av allt. Att det kommer en tid när man har överflöd och kan ge. Att han som varit fastanställd mr fix-it i tretti år och hans hustru som är undersköterska har det så gott ställt numera att de skänkte sonen en bil som de fick till bra pris för någon månad sedan. Och vi pratade om lite allt möjligt ditt och datt, Sunes telefon ringde två gånger och han svarade inte, för vi pratade ju. Och så sade vi hejdå och Sune gick vidare till nästa lägenhet, till vem det nu var som behövde hjälp.

Sune, my man. Jag är glad att det var just du som dök upp. Den här är till dig. Tack för varmvattnet.