Fönstret står på glänt och utanför tränar de fotboll. Rod Stewart sjunger lågmält från en bandspelare någonstans, the first cut is the deepest, de dova smällarna av läderklädda fötter mot läderboll. Det är lite kyligt i luften, men träden har kommit en god bit på väg mot sin fulla illgrönska. Jag löser lojt förra veckans söndagskryss medan lite eftermiddagsmat står i ugnen.

Söndag, en lättare liten gårdagsvinstyngd över ögonbrynen, en halv chokladtryffelkaka med mint kvar i kylskåpet, och värmen kvar efter mina två fina vänner på middag igår. Och jag tänker på samtalen, de där riktiga, verkliga samtalen vi har. Om det som gjort ont, om det som gjort gott, om det däremellan. Om gammalt självförakt och byggande av nya liv, om erkännanden av att man gjort det man gjort på eget bevåg, inte separat från andra eller opåverkat av andra, men ändå på eget bevåg. Och vi pratar om kärlekslängtan och trygghetsbehov, om möjligheten att vila i en annan, om att bli vuxen i ett liv som är så krasst och så kargt och så rikt. Om hur man lever med det. Där någonstans blir jag rörd, av att de liksom jag har levt så stora delar av sitt liv i tron att andra människor inte vill veta av ens sårbarhet, att den är till för att gömmas och förnekas ifall kärlek ska vara möjlig. Och jag tänker att det ju faktiskt är helt tvärtom, att kärlek och sårbarhet i mångt och mycket är samma sak. Att sårbarhet och styrka i mångt och mycket är samma sak. Och att den insikten borde vara så enkel, men alls inte är det, även om den är sann. 

Ibland kan jag inte låta bli att skratta när människor säger att det är sådan skillnad på hur kvinnor och män resonerar. På hur kvinnor och män tänker och känner. För nej, det är ju inte det. Tror man att det är det är det för att man inte känner dem så väl, för att man hållit dem på avstånd. Jag tror att det är sanningen. För sitter man med sina två vänner som bara råkar vara män och pratar om det verkliga och allvarliga och komiska i att leva, så ser man så tydligt att själarna har samma villkor. Och vi får alla lite tyngd över ögonbrynen av sent rödvin.

I DN söndag från förra veckan står ledtråden Det hela kan gapande mista i dubbelkrysset. Jag fyller i stycket och lutar mig tillbaka. Utanför fönstret är hejaklacken på plats.