Antagligen är det för att jag sade till honom härom dagen att jag ibland på ett rent mänskligt nyfikenhetsplan undrar vad det har blivit av folk (både vänner och gamla skolkamrater och älskare) i kombination med att jag kort berättade om det där kollektivet jag bodde i för en ny bekant och av någon underlig anledning inte kunde minnas namnet på staden vi bodde i, freudianskt kanske, ja, ändå, det var helt omöjligt att minnas, men jag satte mig upp i sängen och utbrast stadsnamnet natten efter. Hur som helst. Antagligen var det dessa saker i kombination, för plötsligt tänker jag på människorna där, de andra spridda själarna jag ett tag delade liv med, dessa spridda skärvor till själar som samlades i ett halvgammalt hus på två våningar med två kök och tre toaletter.

Vi delade rum två och två, med mig bodde hon som gift sig med en amerikansk förälskelse för att han skulle få stanna i Sverige efter att besöksvisumet tog slut, han bodde inte med i kollektivet och vi pratade bara två gånger om ifall hon skulle kunna berätta för honom att kärleken också tagit slut, men jag hörde henne desto fler gånger gråta tystlåtet när det var dags att sova. Vägg i vägg med oss bodde de båda sextonåringarna, hopperskorna, hon som hoppat av skolan för att hon blev gravid och gjorde abort och hon som gick på kryckor eftersom hon hoppat från en balkong för att komma undan en expojkvän som höll på att hugga sig in i hennes lägenhet med brandyxa. Och vid andra väggar var de andra, som den magre tyske jonglören vars syster hade tatuerat en fjäril på sin klitoris, den vackre och snälle pojken jag inte kunde erkänna för mig själv att jag var förälskad i eftersom jag inte kunde se oss tillsammans, jag med mitt skräckslagna kontrollbehov och mina stränga livsregler och han med sina klorinblekt fläckiga jeans, tuppkam och ett skägg som han smält latex i. Han åt nästan bara filmjölk och hällakaka med ost på. Eller hon som såg ut som att hon borde jobba i en parfymdisk på Åhléns, kärnfriskt blond och fyllig med blänkande naglar och felfri hy, hon och han som bara hade tröjor med sitt favoritlagtryck hade sex på en av toaletterna regelbundet och vi andra låtsades att vi inte hörde det. Faktiskt låtsades vi att vi inte förstod.

Den tyske jonglören satte en halv majskolv i en skål med överbliven gröt och granskade den dag till dag för att få reda på hur en mögelprocess egentligen såg ut, hon som var gift med amerikanen gjorde egen vitlöksost av avrunnen yoghurt som luktade så starkt att allt man åt i det köket smakade vitlök, och den blonda av hopperskorna gick omkring i en överdimensionerad vit t-shirt med bleka, engelskt mjälla lår och barfotafötter, ett blåögt lite urtvättat utseende och det där långa mjuka håret som lätta fjädrar mot kinderna. Och jag, jag vågade inte erkänna att jag inte kunde laga ”riktig” mat utan mest hade kokat makaroner förut så jag försökte laga en köttgryta första gången det var min tur i matlaget, det blev det segaste och mest ofärdiga vi åt på ett bra tag. Men vi åt det.

Gud, jag måste le när jag skriver det här. Det låter så overkligt, trots att allt är helt sant. Bilderna, som ur en avantgarde film, men i vanlig färg, vanlig vardagston. Absurd, helt vanlig vardag för länge sedan. Jag undrar hur det gick med den tyske jonglören, om han fortfarande tränar med brinnande devilsticks flera timmar om dagen. Jag undrar om hans syster har känsla kvar i sin klitoris.

Dessa människor, dessa unga förvirrade själar, detta liv. Det går som det går med oss alla, livet tar över och skapar annat. Men minnena, skärvorna. Några av dem har jag träffat på. Hon jag delade rum med skilde sig från amerikanen och fick barn med en antroposof några år senare. Den mörka hopperskan mötte jag på T-centralen i Stockholm en dag och jag tror att hon hade börjat knarka, hon hade något spattigt över sig och stora pupiller. Och han den vackre snälle pojken med tuppkammen, han rakade av den, träffade sitt livs kärlek och är fyrbarnsfar idag.

Och jag, jag sitter med ett recept på lamm korma som jag och min kära ska laga tillsammans.