Och naprapaten, hon är lång och smal och senig och stark och förödande duktig på sitt jobb, det knakar och knäpper i kroppen så att det ekar inuti huvudet och ömmar både här och där, men jag är i tillräckligt bra form för att det inte ska göra särskilt ont utan mest vara skönt att bli av med spänningarna. Hon ger mig beröm, säger att jag har en väldigt fin kropp, och jag känner mig stolt där jag står med tuttarna free flowin’ och ett par rekorderliga, vita trosor. Jag både sitter och står fel, men det gör inte så mycket. Hon tar hand om mig, tar över mig en stund, ser till att lossa mina knutar.

Ibland tänker jag att det egentligen är det enda man längtar efter som vuxen. Att någon för en liten stund ska ta hand om en, så att man slipper göra det själv. Ta över ansvaret för allt det där man fuckat upp. Kropp och själ, inre och yttre. Och det är så enormt skönt att bara få göra som man blir tillsagd och lägga över ansvaret i en människas kompetenta händer. Det är någonting också med det där vita, rena i ett behandlingsrum, att man själv är så gott som naken, hjälplös inför den andre. Det ger en känsla av att vara ett barn igen, ett barn som någon faktiskt tar hand om.

jag minns första gången jag gick på ma-uri-massage, med varma oljor och helande andning, när det var klart tvättade hon oljan av mig med varmt tvålvatten och en sliten handduk och jag fick plötsligt känslan av att återigen vara ett mycket litet barn plaskande i en badbalja, det kittlade mot den genomvärmda huden och jag kände mig som genomströmmad av ett lätt, violett ljus

Det är antagligen nakenheten som gör det, eller inte bara förstås, men det är lätt att börja prata med henne om det som rör sig på insidan av mig, hon mumlar och hummar och skrattar igenkännande medan hon bänder min kropp hit och dit. När vi är klara och jag ska gå kramar hon mig hejdå, som om vi känt varandra länge. Jag går därifrån med en värme strömmande utmed ryggraden, blockeringarna borta.

Småländskans naprapat heter förresten Patrik. Naprapatrik.