Hon sjunger en duett med Christian och irriterar sig på att Christian alltid kommer in på fel ställe trots att Henrik till och med markerar tydligt i kompet var Christian ska in, det hjälper inte, han missar alltid och så får de bryta och börja om. Irritationen växer, hon suckar och himlar med ögonen när Christian återigen missar på exakt samma ställe, hon orkar inte försöka förklara samma sak en gång till och hur jävla svårt ska det vara att lyssna och räkna egentligen, när han bakom elpianot plötsligt men ändå märkligt befriat från något påträngande erbjuder sig att sjunga med, att hjälpa Christian in. Henrik spelar elpiano och hon har inte funderat särskilt mycket mer på det, han går ju bara första året och dessutom är han med i en av frikyrkorna i staden. Han är trevlig, så mycket har hon noterat, men han är bara ett barn. Själv har hon fyllt arton för flera månader sedan och hennes pojkvän är snart tjugoett, hon har börjat äta p-piller så hon är inget barn längre, inget barn alls. De har inte mycket mer gemensamt än att de råkar gå på samma skola. Han heter Henrik och han spelar elpiano, det är allt. Christian nickar fåraktigt till förslaget, hon säger ja med en liten sur pust och så börjar de om, introt, och så missar Christian igen men i stället flyter Henriks röst in på exakt rätt ställe, exakt, hans röst är mjuk och ren och hon vänder sig om mot elpianot och känner att hon ler ett förtjust och förvånat leende mot den tunna, blåögda lilla pojksparven där bak och han ler tillbaka och

och och och

så är det hennes tur att komma in och deras röster lindar sig mjukt om varann och stämmer alldeles exakt och Christian är liksom inte längre med i bild utan hon sjunger med Henrik och de släpper inte varandras munnar med blicken och det har aldrig låtit så bra förut, hon har aldrig låtit så bra förut, det bara stämmer.  Var är Christian, vad är det som händer, var kom den här sången ifrån?

De går ut från replokalen bredvid varandra, Henrik frågar henne om hon vill ha skjuts hem och pekar på den lätta mc:n, hon känner ett sting av genans – en sextonårings åk – och samtidigt så vill hon, hon vill få åka med lite till. Han har skinnjacka och handskar och han ger henne sin hjälm, åker själv utan, det ljusa håret fladdrar och hon ser sin egen andedräkt imma igen visiret. De åker längs gatan och hon håller sina händer på hans bröst, vinden viner mot fingrarna och hon känner plötsligt ett litet styng i det egna bröstet, en sorg över att han inte är äldre, att han bara är ett barn även om han känns så lugn och mjuk. Hon är inte längre ett barn, hon äter p-piller och har en nästan tre år äldre pojkvän som hon är kär i, hon är ju det, kär, kär, hon är kär hon är ju det

                  men hon önskar att inte hjälmen låg emellan kinden och skinnjackan

                                        hon önskar, vad är det egentligen hon önskar

Han släpper av henne vid hennes port, hon undrar om någon ser dem men tackar lite generat för skjutsen innan hon tar av sig hjälmen och sträcker den mot honom. Han tar den inte genast, utan lutar sig fram och ger hennes kind en liten puss. Du är så himla bra, Maja. Hon vet inte riktigt vad hon ska svara, han ler och sätter på sig hjälmen. Vi ses nästa torsdag, säger han och fäller ner visiret. Hon står kvar och tittar efter honom när den klarblå mc:n försvinner.

Tjugotre år senare.

Han sitter kvar vid köksbordet med de stora ögonen fortfarande blanka av tårar, de stora fötterna slingrade om varann under bordet och de långa aparmarna liksom nerrunna i knät. Hon frågar om han vill ha en kopp te, han skakar lite på huvudet så att den bruna luggen faller ner över ögonen och stryker den åt sidan med en hjärtskärande gest. Hon kan inte låta bli att torka honom över kinderna med tummarna och han låter henne göra det, ser henne i ögonen med sina egna tunga av sextonåringens mycket äkta första hjärtesorg. Hon sade att hon är kär i Viggo, säger han lågt och förtvivlan skär rösten i smala strimlor. Hur kan hon vara det när jag älskar henne? Mamma?

Hon stryker honom över kinden, över håret, över kinden igen och tänker att hon inte har någon tröst att ge hur mycket hon än önskar det. Hon suckar och säger det enda som är sant. Hon kommer att minnas dig. Det kanske inte känns som så mycket just nu, men hon kommer att minnas dig, vännen. Det kan jag lova.