Vad vet väl jag om det var verkligt eller inte.

Dessa underliga snabba kast. Att utan att riktigt ha förstått det själv, plötsligt vara förflyttad någon helt annan stans. Där folk är ungefär som hemma, men där man inte kan vara med på det allmänna skrattet för att skämtet uttalas på ett språk man inte talar, och det är inte särskilt roligt översatt, men man ler lite ändå, för stämningen är trevlig och folk gör allt de kan för att välkomna och göra del av. Och allt är ju ändå så bekant, det funkar på samma sätt överallt, team and crew, picture and sound, dolly and grip, actor and director. Och det är kul. Konstigt men kul. Att vara influgen från Stockholm för att spela någons flickvän, och att när vi gjort klart hångelscenen följa med honom till en annan del av studion där han visar sin karaktärs arbetsplats, där det står ett foto av mig på skrivbordet. Eller snarare ett foto av hans karaktärs flickvän, min karaktär, som råkar vara identiskt med ett foto av mig? Jag vet inte. Det är väl bägge delar, ja.

Och så är det lunch och vi äter tysk fisk med potatis och citronsås och den glade regissören pratar om en strålande föreställning på Schaubühne och säger att jag måste höra av mig om jag kommer till Berlin så ska han visa mig runt, och den tyske kollegan som jag i den parallella låtsasvärlden är ihop med pratar om sin fru och deras bröllop och visar mig bilder på sin lille son som dagen till ära lyckats gå tio steg och vi dricker cocacola i solen, för vi äter utomhus och i Hamburg är det sommarvarmt så vi sitter i t-shirt och solstrålar strilar ner mellan löven och det är skönt mot min fortfarande bleka vinterhud.

Och sedan är det dags att åka hem och det känns lite som att jag inte vet om det verkligen hände eller inte, om filmandet eller fisken hände eller solen eller ens det där hotellrummet i två våningar med utsikt ut över stadens tak, eller promenaden utmed den där sjön mitt i, den som var så vacker uppifrån luften när planet gick ner för landning. När planet gick ner var det en klar kväll så det fanns inga moln som skymde, det var fri sikt ner över grönska och vatten och alla dessa främmande formationer byggda av människor som ska rymma andra människor, och i vissa fall gör distans saker och ting vackrare, det är något med det där uppifrånperspektivet. Men står man på samma plan som det man tittar på tror jag att det alltid är vackrast nära nära nära.

Jag åker hem nu, och jag är trött. En kväll. Rör mig, håll mig, smek mig varligt över håret. Jorda mig och låt mig landa i det som inte är belyst, sminkat eller placerat så att det ser bra ut. Möt mig i verkligheten, låt mig vara verklig, stanna där med mig. Vi har en kväll innan nästa tur upp i molnen.