Gränsen är tunn men skarp mellan det som blev och det som inte blev.

Ändå.

Som i filmen ”Sliding doors”, där skillnaden mellan två helt olika liv bestäms av om en kvinna hinner med tunnelbanan hem eller inte efter att ha fått sparken från sitt jobb. Gör hon det kommer hon hem lagom till att se sin pojkvän i sängen med älskarinnan, bryter med honom, startar eget företag, blir ihop med underbare John Hannah och dör i en trafikolycka. Gör hon det inte blir hon i stället rånad och är på sjukhuset medan pojkvännen hinner få ut älskarinnan ur huset, hon tar två skitjobb och försörjer pojkvännen som fortsätter bedra henne, blir gravid, upptäcker otroheten, överlever trafikolyckan men förlorar barnet, bryter äntligen med pojkvännen och träffar underbare John Hannah i sjukhushissen på väg hem.

På något sätt är det som att krumbuktandet hit och dit till slut, oavsett väg, ändå slutar med John Hannah. Men det var ju inte det jag skulle skriva om, egentligen inte, jag ville bara försöka beskriva en känsla av att vägarna går parallellt, kanske så parallellt att de är förvillande lika till slut.

Jag menar nog egentligen bara att gränserna ibland blir så synliga. Då och då dyker det upp något som visar hur lite det är som ska till ibland för att förändra ett helt liv, både det pågående och en hel framtid. Som suddar ut de skarpa väggarna mellan det som är och det som inte är, som visar hur lätt det hade kunnat vara något helt annat. Och jag antar att det alltid kommer att finnas påminnelser om det. Om det sköra läget mellan ja och nej, mellan att vara eller inte vara, och då är vi hos Hamlet och gamla välkända tänkta tankar. Ja, jag tänker på mig själv, var jag hade kunnat vara, och vem, och vem och var du hade kunnat vara parallellt, och vi hade inte ens behövt känna till varandra, den tanken är så underlig och ändå så sann.

Så jag står där, uppflugen på stegen och stryker spackel i väggens håligheter, och vet med sådan klar säkerhet att jag är en slump. Det gör mig inte mindre verklig där jag står, eller mindre emottagen i det som är, ett ja, jag är. Men jag är ändå en slump och den tanken svindlar. 

Då hjälper det att tänka på John Hannah.