Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår, men det gör nog inte jag i år. Jag ser inte mycket kransblomster. Trots att olvonet växer just i de norra delarna av Skandinavien vet jag inte om jag kan hitta det. Jag vet inte ens riktigt hur olvon ser ut, så jag slår upp det på Wikipedia och får se att det är vitt, småblommigt, korgväxande. Vackert. Jag har alltid tyckt om småblommiga saker mer än stora.

Det är sol men kyligt i luften. Fjorton grader, står det på den stora digitala termometern vi kör förbi. Det är varmt nog för att räknas som sommar här. Midsommar. Här var det sankthans igår, men midsommarafton med sina trolska toner har de inte. Inga sju blommor under kudden, inga grodhopp runt stången, inga hednariter, ingen sill och potatis. Det gör inte så mycket, egentligen. Här finns midnattssol. Jag sitter lutad mot en saltslipad, grå trävägg nere vid havet och läser en bok medan han går nere vid stenarna, det blåser så mycket att jag måste hålla nere boksidorna med händerna. Håret blåser in i ögonen så att jag måste kisa. Men boken är bra. Och dagen är vacker, även om jag måste dra upp kapuschongen.

Jag har tänkt mycket på växt de senaste dagarna. På att lita på den och följa med. Att släppa gamla mönster och gammal oro, våga tilliten och tron. På det goda, växande. På förståelse, överseende, sårbarhet. Att ge med glädje och själv ta emot det man får. Att våga i sanning gå bredvid. Tänker jag på mognad? Kanske det kan kallas mognad, jag vet inte. Kanske är det bara nödvändigt. Jag får sådan lust att fråga er så här i midsommartid: vad är du beredd att göra för kärlek? Vem är du beredd att vara? Vem drömde du om med dina sju nattblommor under kudden, vad trodde du att kärlek var, och vad var den verkligen? Vem gav dig den, vad gav du själv?

Hans hand runt min fot, mina tår är som så ofta kalla och blekvita, han håller dem mjukt men fast och hans ena finger stryker mig utmed fotvalvet, ömt, långsamt, länge. Jag blundar kort där jag ligger, känner bara, den lilla mjuka strykningen, sedan tittar jag upp igen och tar in bilden, hud mot hud. Det är så litet och så stort. Jag känner en djup tacksamhet.